och tiondegifvarne måst lemna mellangift I
R:dr på tunnan eller ockköralhem sin spann-
mål. Mången ed har blifvit framstammad
öfver detta behandlingssätt.
Ingenting har likväl för Westergöthland varit
mera tryckande än enskiftena, som på en en-
skilds nyck kunna tvinga en hel by af trefl:ga
hushåll, att rifva upp och öfvergifva sina förra
hem för att bygga dem på en trakt, som
ofta en änna större nyck utstakat. Lagstif-
taren har tänkt, det enskildta får vika för
det allmänna.? Det vore intressant att under-
söka hvad staten uppoffrat för Skånes välstånd,
och för Skarvaborgs läns slättbygds ruinerande.
Hvad författningens upphofsman resonerat om
enstaka bemmans treflighet, sjelfrådande od-
ling m. m. lämnas derhän. Inbillningen kar
förespeglat dem öfverallt jordvallar och lef-
vande häckar mellan ägorne, och huru lätt
altsammans kunde verkställas. Enskiftet har
emellertid haft det inflytande på Westgötha
slättbyggden, alt de hemman det ötvergått
äro mer eller mindre ruinerade, då de dcfriga
ännu temligen hålla sig uppe. I allmänhet
fruktar allmogen mera för ett enskifte än för
Cholera Morbus. Sällan har rättvisan kunnat
fullkomligen iakttagas vidskiftet. En 26-årig
erfarenhet har ännn icke alt framvisa någon
enda jord vall med häck som håller stängsel. 4 a
3 mil till skogen; och dock äro gärdesgårdar
den enda synliga stängseln. Ilvad detta jemte
byggnadsmaterialier kostat de stackars bönder-
ne är lätt att inse. Flera hemman i Skarsta
och Jung hafva executivt blifvit försålde och
köper skillingen har icke uppgått till landt-
mätarearfvodet.
Med otålighet väntas något resultat af den
beryktade, månghäcklade Ekeförfattningen,
afven som af den beslutade deloingen bem-
manen emellan af vissa allmänningar. Flere
sådane finnas i länet, derå kringliggande sock-
nar från forntiden haft rättighet till skogs-
fång, som i sednare tider förvandlats till ut-
syning, Uuder förberede!serne till omtalta
fördelning äger ingen utsyning rum, och för-
bud med höga viten äro utsatta för minsta
åverkan. Hela socknar, som utan anvlitande
af dessa allmänningar, icke äga något att koka
sin mat, eller värma sig vid, se sig i nödvän-
dighet att blifva skogstjufvar. Bönderne skic-
ka derföre sina söner eller drängar att stjäla
skog och exponera sig alt träffa på Skytten
(så kallas skogsvaktlaren) någon gång under
viontrenv. Drängen laglföres, plikt! fälle :s; böter-
pve förvandlas till fängelse vid vatten och
bröd, delinqventen unsvergår straffet och för-
nyar spektaklet följaude vinter. Jag känner
en karl, som i femton är å rad förnyat samma
försök och samma kur 7). Helt nyhgen hbaf-
va sönerne till hemmansega.e i kelldala, Fim-
mersda!a och Böja m. fl. byamän blifvit an-
hållne för olofligt skogsbygge, och komma så-
ladan måsta wulnlma vn tå BI. D5 EE SS