per, eller ett underhållande tidsfördrvifz om tvänne eller flere artiklar af värde utkomma på samma gång, söker jag gerna att förskalfa mig håda, och umbär i stället något annat, Det ena litterära verket gör icke nödvändigt förfång åt det andra, då bådas innehåll är begärligt. Så förhåller det sig äfven med alsterne af den dramatiska konsten. Kunna Stora Theaterns Styresmän gifva stycken, som intressera publiken, så är hufvudstadens befolkning tillväckligt stor, för att åt bägge lemna tillräcklig inkomst. I Paris är folkmängden något öfver 700,000, med 20 större och mindre theatrar, Detta gör 35,000 invånare för hvarje theater, hvilket är något mindre än hälften af deo befolkning, från hvilken den Kaongkl theatern hos oss har sin publik. Efter denna jemförelsegrund, och när man beräknar att de ilesta theatrarne i Paris spela hvarje dag, och med få undantag hela året om, bör man icke bet villa, att tvenne theatrar i Stockholm, med ja 5 speldagar i veckan, ganska väl kuude bära sig. Men då vi för ett talrikare tillopp af åskås dare söka buafvudsakliga driffjädern uti pjesernas beskaffenhet, så återstår den frågan: Hurudana böra dessa vitterhets-alster vira? Sakuas. de erforderliga egenskaperna häratinvan uti de stycken, som i allmänhet gifvas på den Kongl. theatern? Och hvad hopp äger man, i sådaat fall, alt finna bristen afbjvipt genom en enskild theaters inrättande? Om vi följa den dramatiska konstens öden frå än någon tid tillbaka, åt hvilka författare är det väl, som publiken företrädesvis gifvit sin hytlnings och sina penningar? Antingen sådana, som förstått att uti sorgespelet framställa nåora för nationen betydelsefulla historiska minnen och händelser och skildrat dess stora karakierer med sanning och liflighet; eller ock änvu mer åt dem, som uti komedien gjort tidens därskaper, moraliska lyten och svao2heter till ämnea för en skämtande och strafinde satir. För båda dessa slag af dramatisk vitterbet fordras likväl att Författaren framför allt skall sara obunden af all slags ensidig etikett eller personliga konsiderationer. Detta gäller i synnerhet vid komedien. Om vi erinra oss sådana Författares ckrifter, hvilke vunnit priset i denna gren af drämatiska konsten såsom t. ex. Beawmarchais och Moliere, så hona vi, att de egenteligen uppfattat den löjliga sidan af deras egen tid och gisslat dess flärd och dårskaper. Firaf den utomordentliga fra amgång deras skrifter erhållit. Hvad voro Almäavi: va, Susanna, Bartholo och: Bazil i Figaros bröllop, eller den skenheliga Tartulfe, annat än individuirliserade teckvingar af den generation i hvilken rv Ärfattarog lefde? Hvilka ställen applåderas lilligare, än de som träffa nåsan puakt i i den närvarande tiden? rt 21 e i Det är också endast ifrån denna stdan betraktad, som komedien kan utöfva en gaynande inl; ytelse på sederna och blifva mer än a FNs av 2 en 8