per, eller ett underhållande tidsfördrvifz om
tvänne eller flere artiklar af värde utkomma
på samma gång, söker jag gerna att förskalfa
mig håda, och umbär i stället något annat,
Det ena litterära verket gör icke nödvändigt
förfång åt det andra, då bådas innehåll är be-
gärligt.
Så förhåller det sig äfven med alsterne af
den dramatiska konsten. Kunna Stora Thea-
terns Styresmän gifva stycken, som intressera
publiken, så är hufvudstadens befolkning till-
väckligt stor, för att åt bägge lemna tillräck-
lig inkomst. I Paris är folkmängden något
öfver 700,000, med 20 större och mindre thea-
trar, Detta gör 35,000 invånare för hvarje
theater, hvilket är något mindre än hälften
af deo befolkning, från hvilken den Kaongkl
theatern hos oss har sin publik. Efter denna
jemförelsegrund, och när man beräknar att de
ilesta theatrarne i Paris spela hvarje dag, och
med få undantag hela året om, bör man icke
bet villa, att tvenne theatrar i Stockholm, med
ja 5 speldagar i veckan, ganska väl kuu-
de bära sig.
Men då vi för ett talrikare tillopp af åskås
dare söka buafvudsakliga driffjädern uti pjeser-
nas beskaffenhet, så återstår den frågan: Hu-
rudana böra dessa vitterhets-alster vira?
Sakuas. de erforderliga egenskaperna häratin-
van uti de stycken, som i allmänhet gifvas på
den Kongl. theatern? Och hvad hopp äger
man, i sådaat fall, alt finna bristen afbjvipt
genom en enskild theaters inrättande?
Om vi följa den dramatiska konstens öden frå än
någon tid tillbaka, åt hvilka författare är det
väl, som publiken företrädesvis gifvit sin hytl-
nings och sina penningar? Antingen sådana,
som förstått att uti sorgespelet framställa nå-
ora för nationen betydelsefulla historiska min-
nen och händelser och skildrat dess stora ka-
rakierer med sanning och liflighet; eller ock
änvu mer åt dem, som uti komedien gjort ti-
dens därskaper, moraliska lyten och svao2heter
till ämnea för en skämtande och strafinde
satir. För båda dessa slag af dramatisk vit-
terbet fordras likväl att Författaren framför
allt skall sara obunden af all slags ensidig e-
tikett eller personliga konsiderationer. Detta
gäller i synnerhet vid komedien. Om vi er-
inra oss sådana Författares ckrifter, hvilke
vunnit priset i denna gren af drämatiska kon-
sten såsom t. ex. Beawmarchais och Moliere,
så hona vi, att de egenteligen uppfattat den
löjliga sidan af deras egen tid och gisslat dess
flärd och dårskaper. Firaf den utomordent-
liga fra amgång deras skrifter erhållit. Hvad
voro Almäavi: va, Susanna, Bartholo och: Bazil
i Figaros bröllop, eller den skenheliga Tar-
tulfe, annat än individuirliserade teckvingar af
den generation i hvilken rv Ärfattarog lefde?
Hvilka ställen applåderas lilligare, än de som
träffa nåsan puakt i i den närvarande tiden?
rt
21
e
i
Det är också endast ifrån denna stdan be-
traktad, som komedien kan utöfva en gay-
nande inl; ytelse på sederna och blifva mer än
a FNs av 2 en 8