mitt uppstigande på thronen, varit det bestämda målet för mitt handlingssätt. Sällan har väl, från det håll som i främsta rummet skriker ända till beshet om sin öfversvinneliga tillgifvenhet för det helgdvunna, för den monarkiska principen, sin religiösa vördnad för den konungsliga högheten c, en oförskämdare adress blifvit ingifven till en konung. Man vänder sig likväl lätt, med likgiltighetens välförtjenta förakt från denna syn, för att höja sina blickar till den ädle, trofaste monark, som på en sådan adress har mod att gifva ett sådant svar, som en gång för alla gifver regenterne exemplet af en slags vältalighet, den der icke i diplomatiens och royautEns utnötta frasmakeri insveper sina tänke sätt och uttrycket af sin fria, från alla småaktiga beräkningar, all: dvergartad fruktan lösgjorda vilja, som med ett ord vågar, i trots af hofsqvallret, älska sanning och ljus, och ej drar i betänkande, att när som helst, öppet erkänna det.