mitt uppstigande på thronen, varit det be-
stämda målet för mitt handlingssätt.
Sällan har väl, från det håll som i främsta
rummet skriker ända till beshet om sin öf-
versvinneliga tillgifvenhet för det helgdvun-
na, för den monarkiska principen, sin religiö-
sa vördnad för den konungsliga högheten c,
en oförskämdare adress blifvit ingifven till en
konung. Man vänder sig likväl lätt, med lik-
giltighetens välförtjenta förakt från denna syn,
för att höja sina blickar till den ädle, trofa-
ste monark, som på en sådan adress har mod
att gifva ett sådant svar, som en gång för al-
la gifver regenterne exemplet af en slags väl-
talighet, den der icke i diplomatiens och royau-
tEns utnötta frasmakeri insveper sina tänke
sätt och uttrycket af sin fria, från alla små-
aktiga beräkningar, all: dvergartad fruktan
lösgjorda vilja, som med ett ord vågar, i trots
af hofsqvallret, älska sanning och ljus, och ej
drar i betänkande, att när som helst, öppet
erkänna det.