tH bans yttrande om Fondens otillräcklighet. — Sa här en ytterligare likhet mellan Insändaren och LandtbruksAcademiecns sätt att behandla denna sak. Man yttrar: Ett AkerbrukseInstitut vore visst af en obestridligt större nytta, men för att organisera det så att det för en hel province rigtigt uppfyllde sitt ändamål, torde IWehlanderska fonden, ehuru betydlig den är, dock blifva otillräcklig? AT föregående bör redan vara inhämtadt, att detta Institut ej får så inrättas att det kan uppfylla allt hrad i och för provinsens nytta önshligt vore; om ock fonden 10 ganger öftversteg närvarande belopp, skall man derföre cj söka åstadkomma någon nytta? Jag upprepar det änou en gång, om både Hr 1nsändaren och andra som haft med denna sak att göra, hade läst Reglementet, så kunde endast öfver: färgning derom äga rum, huruvida medlen äro tillräcklige till det projecterade Institutet, ciler ock om något bättre sätt att vinna det föreskrifna ändamålet, utan att afvika från Stiftarens afsigter, kunnat uvifinnas. — Både Utskottet och jag, i mitt bref, anledningen till den insände artikeln, hafva visat att Fonden ej är för liten, i synnerhet som Elevernas antal kommer att rätta sig efter tillgångarne, — Kan det för dfrigt nekas, alt det vore både bättre och nyttigare om ock endast tvenne, till alla arbeten dugliga Elever utoingo, än om ingen undervisning lemnades? Att Landthushållningen består af en cirkeigång af mångfaldiga göromål, som Insändaren yttrar, är till en del sannt; men jag påstår att Åkerbrukets framskridande i allmänhet 1 detta land äfven har en cirkelgång, och att det endast är några få enskildta som; genom spiralgång, söka att erhålla en upphöjdare ståndpunkt, men att de motarbetas af sådanue som, vare sig af fruktan för svindel, eller af brad annan orsuk som hälst, framför allt älska den förstnämnda cirkel-vägen. — Man går således i den hehagliga och mindre påkostande cirkeln, utan att, efter många års förlopp, fjäska hur man fjäska vill, hafva hunnit målet (böjden) en enda tum närmare. — En besynnerlig omständighet, som Gudnås ej lofvar någon för provincen lycklig utgång, är, att alla Herrar Stats-Råderne äro sjelfskrifue Ledamöter af Kougl. Landtbruks-Academien, och likväl skola de bedömma, huruvida Academicns afstyrkande grundar sig på verkliga skäl eller icke. — Något jäf öfver att de dömma i egen sak, kan ej äga rum, och Gud vet om det föröfrigt passar sig att låta en Academisk corps få orätt, om den än de facto hade orätt. — Framdeles får man väl erfara huru slutet kröner verket. landsbo. IR Södermar