tH bans yttrande om Fondens otillräcklighet. —
Sa här en ytterligare likhet mellan Insändaren och
Landtbruks- Academiecns sätt att behandla denna sak.
Man yttrar: Ett AkerbrukseInstitut vore visst af
en obestridligt större nytta, men för att organisera
det så att det för en hel province rigtigt uppfyllde
sitt ändamål, torde IWehlanderska fonden, ehuru
betydlig den är, dock blifva otillräcklig?
AT föregående bör redan vara inhämtadt, att detta
Institut ej får så inrättas att det kan uppfylla allt
hrad i och för provinsens nytta önshligt vore; om
ock fonden 10 ganger öftversteg närvarande belopp,
skall man derföre cj söka åstadkomma någon nytta?
Jag upprepar det änou en gång, om både Hr 1n-
sändaren och andra som haft med denna sak att gö-
ra, hade läst Reglementet, så kunde endast öfver:
färgning derom äga rum, huruvida medlen äro till-
räcklige till det projecterade Institutet, ciler ock om
något bättre sätt att vinna det föreskrifna ändamå-
let, utan att afvika från Stiftarens afsigter, kunnat
uvifinnas. — Både Utskottet och jag, i mitt bref,
anledningen till den insände artikeln, hafva visat att
Fonden ej är för liten, i synnerhet som Elevernas
antal kommer att rätta sig efter tillgångarne, — Kan
det för dfrigt nekas, alt det vore både bättre och
nyttigare om ock endast tvenne, till alla arbeten
dugliga Elever utoingo, än om ingen undervisning
lemnades? Att Landthushållningen består af en cir-
keigång af mångfaldiga göromål, som Insändaren
yttrar, är till en del sannt; men jag påstår att Åker-
brukets framskridande i allmänhet 1 detta land äf-
ven har en cirkelgång, och att det endast är några
få enskildta som; genom spiralgång, söka att erhålla
en upphöjdare ståndpunkt, men att de motarbetas af
sådanue som, vare sig af fruktan för svindel, eller af
brad annan orsuk som hälst, framför allt älska den
förstnämnda cirkel-vägen. — Man går således i den
hehagliga och mindre påkostande cirkeln, utan att,
efter många års förlopp, fjäska hur man fjäska vill,
hafva hunnit målet (böjden) en enda tum närmare. —
En besynnerlig omständighet, som Gudnås ej lofvar
någon för provincen lycklig utgång, är, att alla
Herrar Stats-Råderne äro sjelfskrifue Ledamöter af
Kougl. Landtbruks-Academien, och likväl skola de
bedömma, huruvida Academicns afstyrkande grundar
sig på verkliga skäl eller icke. — Något jäf öfver
att de dömma i egen sak, kan ej äga rum, och
Gud vet om det föröfrigt passar sig att låta en Aca-
demisk corps få orätt, om den än de facto hade
orätt. — Framdeles får man väl erfara huru slutet
kröner verket.
landsbo.
IR
Södermar