ralstånd och lycka, samt att den enda rivall-
et, som bör existera mellan dem, är den skö-
va täflan om konsters och näringars uppmun-
ran, ech det lifliga begäret att öfverträffa
ivarandra i samfunds-inrättningarnes fullkom-
nande. Den vigtiga reformfrågan skall i siv
atgång. blifva en borgen för en framtida til-
ämpning af sådana grundsatser. Jag känner
hela vidden af den ansvarighet, som hvilar på
mina skulror; men den öfvertvgelse, jag hyst
om nödvändigheten att ikläda mig en sådan
ansvarighet, har icke varit fastare och erubb-
ligare, än den jag nu fattat om den ofelbara
framgången af det stora företaget. Med stor-
mande hifallsrop mottogs denna korrta och
kärnfulla harang.
FRANKRIKE.
Vi hafva vid mer ån ett tillfälle fästat vå-
ra läsares uppmärksamhet på den med hvar
dag mer afgjorda och oförsonliga schism, som
yppats emellan de båda kamrarne i Frankri-
ke. Det är snart sagdt nog, att ett förslag, va-
re sig från ministeren eller oppositionen, vun-
bit framgång hos deputerade kamaren, för
dess förkastande hos Pärskamaren. Dessa dis-
cussioner äro numera enstafviga, dystra, me-
stadels obetydliga och färglösa; det ser ut,
som de lagstiftande aristocraterne med ett slags
gväfdt hån skulle se ned på dessa parlamenta-
iska strider, deri de roturiera talangerna rö-
ra sig -och skörda så mycken ära, och sedan den
Plebejiska Statsmakten vågat föreskrifva den
aristocratiska lagar och så till sågandes lekt med
Öennas existence, tycks det som om den sistnämnde
försmådde att lysa på ett fält, der den vid hvar-
je steg stöter på roturiera rykten och namn
som i den nya tidens vågskål väga mer än de
mest hisneliga från Palais Luxembourg! Men
om det medfödda högmodet, om harmen öf-
ver det lidna nederlaget, den politiska nulli-
teten, ej vilja eller ej våga gifva sig luft i
discussionen — undantagen äro snart räknade
— så smyger den sig mera concentreradt och
säkrare fram i voteringssedlarne, der ett öfver-
skott af nej numera hörer till ordningen för
dagen i allt hvad som kommer från Depute-
rade kamaren, och der en småagtig hämdkän-
sla låter den beskedliga Deputerade kamaren,
hvars majoritet menar bättre med Pairerne
än någon kan tro, umgälla det oundgängliga
missöde som träffat deras Seigneurier, att af
folkens och tidehvarfvets opinion hafva blif-
vit utdömde ur det nya samhällsskicket —
ungefär såsom de murknaste ekarne i en grön-
skande skogspark.
. Denna hämd är dotk ingenting mindre än
storsinnad, huru förnämt och sjelfförnöjdt än
den höga kamaren, i dess utöfning, må småle
åt sin förträffliga uppfinning. Den återför-
skaffar icke kamaren dess förlorade anseende,
den släcker endast sista gnistan af den gloria,
som kringstrålade en aristocratisk institution
äfven i sitt fall, och förvandlar i opinionen
den högättade magnaten, hvilken man åtmin-
stone ville visa undseende, till ett odygdigt
trilskt barn, som man frestar att på fullt all-
var låta känna riset. Må den höet förnäma