FOlaCKAINe, 10900,000 Ir.) loranteade derelter heta debatter. GConselj-vresidenten och hans system foro dervid ganska illa. Centern ropade väl vid hvarje af hans ståtliga phraser om att kärleken för friheten, enthusiasmen för Polen m. m. hos honom vore lika stark, som hos någon annan — sitt tråös bien sill honom, men han blef likväl ensam om att försvara sina så kallade principer, och hans oration mottogs skäligen kallt. Anslaget bifölls. — — Oaktadt allt hvad de ministeriella tidningarne i Frankrike kunna invända, säger Le Temps, så kan och vill Spanien intervenera i Portugals angelägenheter. Ambassadören i Paris har uttryckligen förklarat sig dervöfver; han gör ingen hemlighet deraf i de diplomatiska salongerna. Man upprepar idkeligen att Frankrike skall sätta sig deremot och, i: händelse Spanien ej afstår från sin föresats, föra trupper öfver Pyreneerna; men detta är icke en gång sannolikt. Spanien har endast med de stora hofven, Rysslands, Preussens och Österrikes samtycke kunnat våga detta steg. Ett krig med Spanien skulle möta många diplomatiska hinder. Vi tro derföre att Spanien skall intervenera och att man endast med ord skall sätta sig deremot. Denna affär sysselsätter mycket kabinettet. som ej hade förutsett, att Don Pedros expedition skulle möta så stora hinder och förorsaka ett sådant bryderi. ITALIEN. Vi meddela här detaljerna af de ohyggliga uppträden, som egt rum i Ravenna, och hvilka skulle vara en ny flack på den Romerska Statens nationalära, i fall der, såsom annorstädes, någon sådan funnes. Såsom förhållandet nu är, är det blott en vanlig blodscen, som dock bär en om möjligen ännu vidrigare karakter än tilldragelserne i Cesena och Forli. D. 7 Febr. genomtågade de Påfl. soldaterna Ravennas gator, skämfade invånarne, skuro bort moustacherne på yngre karlar, som anträffades, och ryckte de röda listorne af deras benkläder. Så länge det ännu var dager, kom det likväl icke langre; men knapt började det blifva mörkt! förrän de Påfliga skarorna spridde sig kring alla delar af staden. En dragon trängde sig in i en Rakstuga, kastade sig der ned på golfvet, och ropade: mördare mördare! Detta var signalen för hans kamrater att bryta in i huset, och utdela sabelhugg åt hvem som anträffades. BataljonsChefen Bernardini, en käck och rättskaffens officer, som tjent under Napoleon, och förvärfvat Heders-Legions-korset, ilade genom gatorna för att hejda det ursinniga soldatpacket; men mördades af sina egna krigare, hvarefter de kastade sig öfver honem, och sönderhöggo kroppen med sina sablar. Bland invånarne räknade man 9 döde och 37 sårade; bland de förre en prest, som med korset i handen återvände från kyrkan. D. 28 om morgonen samlades 400 välbeväpnade borgare. på stora torget; 300 andra tågade till klostret! San Vitala dar da Dafliga hada ot högavarn