af, införa vi här, en anekdot om, hvad!
den hederlige Biskop Svedberg i sina dagar
tänkte, rörande det gvofva tilltaget af sämre
folk, att kalla upp sina barn efter konungar
och andra förnäma personer. Sedan biskopen
förgrymmat sig dcfver, att simpelt folks un-
gar skulle heta Hedvig Ulrika, Gustaf Adolf,
Carl Magnus, Anna Alaria o. s. v. utropar
han slutligen: Jag må här beretta,) hvad
en alfvarsam Kyrkoherde i Upsala fordom
gjorde. En språkmästares barn bars till do-
pet af en förnäm och hederlig Matrona.
Presten frågar hvad barnet skulle heta?
Hon niger djupt och säger: Carl Gustaf,
Eders Högäh:evyrdigshet. Närbarnethölltzöf-
ver funoten, såger han än en gång: nämner
barret Garl Gustaf, svarade hon och neg
Pdjupt. Hau svarade med alfvarsam upsyn:
vet hut, jag döper tig: Anders! —— Voro
Vock flere Psester så alfvarsame, så sågo vi
intet så monga Charlottor, Reginer, Anna
Sophier o. s, Vv. gå i fäbusen — —).