Öch det öppnades, som blommans knopp
Åter slår sin prakt mot solen opp.
Så Du henne fann, Du, som af Flora
Bad, med denna brud , ett jordiskt tjäll,
Hjetat suckar: Kan jag mer förlora!
Englar svara: Se till himlens tjäll!
Grtöm den bittra, jordiska minuten.
Tänk med henne dig i himlen sluten:
I det lugna, rena kärleks land
Åter knytas jordens slitna band.
Så Du, sorgsna Mor, invid din sida
Skådat denna engel oskuldssäll
Glädjens strålar i din byddacsprida,
Trygga friden för. din lefnads qväll.
Ensam; lemnad qvar ; med ditt bekymmer,
Klagar du, att hoppets stjerna rymmer.
Trösta dig! — när nattens timmar flytt,
Hön, en morgon, möter dig på nytt.
Gråten, unga sköna! — Hvad är sången
Mot den klara tåren på er -kind!
Djupt jag ser den ur erthjerta gången.
Dygd och Vänskap, sorgekronan bind!
Skörhets stolta ros, hur högt hon prålar,
Vissnar dock. — I evig fägring strålar
Dygdens lilja, — och dess blyga krans
Doftar högst i himlens rena glans.