Öch det öppnades, som blommans knopp Åter slår sin prakt mot solen opp. Så Du henne fann, Du, som af Flora Bad, med denna brud , ett jordiskt tjäll, Hjetat suckar: Kan jag mer förlora! Englar svara: Se till himlens tjäll! Grtöm den bittra, jordiska minuten. Tänk med henne dig i himlen sluten: I det lugna, rena kärleks land Åter knytas jordens slitna band. Så Du, sorgsna Mor, invid din sida Skådat denna engel oskuldssäll Glädjens strålar i din byddacsprida, Trygga friden för. din lefnads qväll. Ensam; lemnad qvar ; med ditt bekymmer, Klagar du, att hoppets stjerna rymmer. Trösta dig! — när nattens timmar flytt, Hön, en morgon, möter dig på nytt. Gråten, unga sköna! — Hvad är sången Mot den klara tåren på er -kind! Djupt jag ser den ur erthjerta gången. Dygd och Vänskap, sorgekronan bind! Skörhets stolta ros, hur högt hon prålar, Vissnar dock. — I evig fägring strålar Dygdens lilja, — och dess blyga krans Doftar högst i himlens rena glans.