ansigte I samma stund, då ett brott som detta upptäcke.! Det blir en dramatisk effekt os en scen ur Hamletr! Denna id sväfvade oupphörhgt för mig. Jag kunde hvarken läsa eller företaga vågot arbete. Spiken, den olyckliga spiken, sysselsatte mina tankar. Mina slägtingar och vänver frågade hvad som fattades mig: gör du utkast till någon tragedi? Har din älskarinna blifvit dig etrozgen2?... Hvad skulle jag ha svaret? . .. Spiken, den förfärliga spiken! Jag kunde ej uthärda längre. En afton klädde jeg mig och efterfrågade hvar M, R tex bodde. Jag gick dit. Anländ till huset stadnade jag. Jag skulle stiga uppför en trappa. Efter en stunds villrådighet gick jag uppför den; mina ben svigtade. Jag törs ej klsppa på jag törs ej, sade jag till mig sjelf. Huru många gånger hade jag ej, då jag var kår, varit i samma belögenhet! .. Jag fick ej se Amelie dagligen, jag visste det; icke dess mindre gick jag hvar dag uppför trappan; jag sökte en förevändning att kunna gå in, äfven den allra obetydbgaste; och Jå jag ej fann någon, nödgades jrg vända om, med den tillfredsställelsen, att åtminstone ej ba något att förebrå mig Men nn, hvilken skillnad! Skulle ej modet öfverge mig? Men hand ville fatta klocksträngen men kunde ej, och jeg hade redan gått ett steg tillbaka då dörren öppnades. En kammarjunafru kom ut och såg mig stå orö:lig i trappan, med högra handen upplyfiadiefsigt att ringa, — Hvad vill ni, mia Herre? Jag stod der förskräckt och kunde knap! tala: ?Fru Race? — Hon är derinne; svg in. Eit åskslag skulle ej ha gjort mig mer förvirrad; jag lät föra mig till Fre Rts rum, it en brovskeg, hvilken man förerv till döden. Fru Rct sött på en soffa i en mjuk och förtjusende ställning och stödde ena havden ercot hufvadet, under det den andra lekte med de blonda lockarna på en sex eller sju års gammal gosse, bvilken står på knä framför benoe. DHenues utseende visade ett blandadt uttryck af obeskriftig kavslofullbet och sorgbundenhet, Men skulle kunna säga at: melankolien iekte med oskulden, Jag hade aldrig förr sett Fru RR ft; jeg hade aldrig betraktat dessa fina former, den utsökta har monien i dessa avloisdrag, deona bländande by, detta klara blåa öga och deana smarts och smidiga växt. Jag såg framlör mig en af de Gvianor dem Poäterna kalla euglar;, och om hvilka Målarne sägge: det är eu Mar ionna af Raphael! Hon salt tankfull och märkte ej att jag steg in, Då jag gick fram till henne, reste bon fig hastigt och med oändligt behags hon anviste mig en stol.,. och jag satt ett ögosblick derefter midt för bennc; hon väntade en lörklaripg af anledningen till min visit, men jag var i den största sinnesförvirring, I sont oe