land, och vi framställa några reflexioner i detta ämne, som synes vara lika så vigtigt, för de dömande sjelfva, som för de medborgare, hvilka skola underkasta sig deras domslut. Undersökningarne i ämnet hafva hittills stadnat vid den temligen obestämda regeln: Juryn skall döma efter sin öfvertygelse. Den må döma emot både lag och förnuft — mena flera — det gör ingentiog; alla anmärkningar måste vika för det magiska utropet: Juryn har dönit på sitt samvete. Sambällets opinion, och allmänna begreppen om rätt och orätt — betyda intet mot presumtionen om Juryns öfvertygelse. Om en afband-ling är påtagligen oskyldig, så måste allmänheten rolens volens anse den brottslig — derföre, att sex personer svurit derpå. Alla re-sonnementer och reflexioner emot en dylik dom, stämplas som smädelser mot Juryns samvete; man skall: blott blunda och tro. Om ett halft dussin -personer få det infallet svärja på, att menniskoslägtet går på hufvvdet; så måste hvarje god medborgare, enligt pligt, bara tiga och tro att ban har benen i vädret. Så resonnera isynnerhet de, som gerna se att hvarje dom i ett tryckfiihetsmål är ett uttryck af de magtegandes vilja; men icke af en sjelfständig och noggrann pröfning. Ty om deras läror gälla; hvad behöfver då magten, som nu för tiden bar så starkt hat till tryckfriheten, mera, än att utse ett par dussin till ständiga Jurymän,) hvilka, antingen oförmögne att sjelfve pröfva, blindt förlita sig på sina gynnares ingifvelser, eller. med förmåga att inse det rätta, likväl på ordres döma tvärt deremot. För dem som önska ett: sådant slags ordning, är det naturligtvis bättre, att det :egenmäktiga godtycket, obundet af alla reglor för lagtolkning och förnuftsslut, än att en från objectiva grunder utgående pröfning, sitter till doms öfver , den i onåd fallna yttranderätten. i För en Juryman af det förra slaget, behöfves det icke mer, än att den åtalade skriften, vid första läsningen, eller i hans vanliga umgängskrets, gjort ett obehagligt intryck; han fäller henne då straxt såsom brottslig. Men den, som tvärtomr vill mindre makligt och mera samvetsgrannt behandla sitt kall, betänker försigtigtvis att många handlingar förekomma i menskliga lifvet, som kunna uppväcka känslor af obehag, men som dock, vid närmare granskning, äro så obetydliga till syftning, form och följder, att de, om än möjligtvis, tillhörande klassen af misstag, likväl icke af en tänkande man kunna rubriceras med benämningen af lagbrott; och följden af denna naturliga reflexion blifver den, att han icke i blind försoffoing dömer efter sitt tycke, utan bHoggrannt undersöker, om den åtalade skriften verkligen innehåller .kännemärkena på den brottslighet, som tillvitats. henne. Finnas icke dessa kännetecken, så blifver hans dom be