land, och vi framställa några reflexioner i
detta ämne, som synes vara lika så vigtigt,
för de dömande sjelfva, som för de medbor-
gare, hvilka skola underkasta sig deras
domslut.
Undersökningarne i ämnet hafva hittills
stadnat vid den temligen obestämda regeln:
Juryn skall döma efter sin öfvertygelse.
Den må döma emot både lag och förnuft —
mena flera — det gör ingentiog; alla an-
märkningar måste vika för det magiska utro-
pet: Juryn har dönit på sitt samvete. - Sam-
bällets opinion, och allmänna begreppen om
rätt och orätt — betyda intet mot presumtio-
nen om Juryns öfvertygelse. Om en afband--
ling är påtagligen oskyldig, så måste allmän-
heten rolens volens anse den brottslig — der-
före, att sex personer svurit derpå. Alla re--
sonnementer och reflexioner emot en dylik
dom, stämplas som smädelser mot Juryns sam-
vete; man skall: blott blunda och tro. Om
ett halft dussin -personer få det infallet svärja
på, att menniskoslägtet går på hufvvdet; så
måste hvarje god medborgare, enligt pligt,
bara tiga och tro att ban har benen i vä-
dret.
Så resonnera isynnerhet de, som gerna se att
hvarje dom i ett tryckfiihetsmål är ett uttryck af
de magtegandes vilja; men icke af en sjelfstän-
dig och noggrann pröfning. Ty om deras lä-
ror gälla; hvad behöfver då magten, som nu
för tiden bar så starkt hat till tryckfriheten,
mera, än att utse ett par dussin till ständiga
Jurymän,) hvilka, antingen oförmögne att
sjelfve pröfva, blindt förlita sig på sina gyn-
nares ingifvelser, eller. med förmåga att inse det
rätta, likväl på ordres döma tvärt deremot.
För dem som önska ett: sådant slags ordning,
är det naturligtvis bättre, att det :egenmäkti-
ga godtycket, obundet af alla reglor för lag-
tolkning och förnuftsslut, än att en från ob-
jectiva grunder utgående pröfning, sitter till
doms öfver , den i onåd fallna yttranderät-
ten. i
För en Juryman af det förra slaget, behöf-
ves det icke mer, än att den åtalade skriften,
vid första läsningen, eller i hans vanliga um-
gängskrets, gjort ett obehagligt intryck; han
fäller henne då straxt såsom brottslig. Men
den, som tvärtomr vill mindre makligt och me-
ra samvetsgrannt behandla sitt kall, betänker
försigtigtvis att många handlingar förekom-
ma i menskliga lifvet, som kunna uppväcka
känslor af obehag, men som dock, vid närma-
re granskning, äro så obetydliga till syftning,
form och följder, att de, om än möjligtvis,
tillhörande klassen af misstag, likväl icke af
en tänkande man kunna rubriceras med benäm-
ningen af lagbrott; och följden af denna na-
turliga reflexion blifver den, att han icke i
blind försoffoing dömer efter sitt tycke, utan
bHoggrannt undersöker, om den åtalade skriften
verkligen innehåller .kännemärkena på den
brottslighet, som tillvitats. henne. Finnas ic-
ke dessa kännetecken, så blifver hans dom be-