Prem WELVaAa RR SERBER UW LÄMV ELR UA SAR VAL RA 2va fortkomst. Huru må man häri utfipna den analogi eller harmoni, som förutsättes såsom ett vilkor för all god Lagstiftning ? 2:0. Gäller förbudet emot tjensteköp vid LanodStaten, jemväl de högste eller sjelfva Landshöfdingeplatserne? Och derest så är, (hvilket bör förmodas) hvarföre nämnes ej uttryckeligen desse Embetsmän bland de öfrige, som specielt uppräknas? 3:o. Den som ingår i afhandling, att emot afgift — c. få afstå eller erhålla tjenst vid LandStaten, straffes (enligt ordalagen i i mom.) efter allmän lag, såsom för uppsåtligt tjenstefel c På hvad sätt skall detta stadgande vinna tillämpreing på den tjensteman, som redan fått afsked? Eller i motsatt fall, om tjensteköpet upptäckes innan det går i fullbordan, och sökanden ej förut innehafver annan tjeovst, huruledes skall då straff för tjenstefel, kunna den tjenstlöse ådömas? 4:o. Kan utvidgning af en allmänna Lagens straffbestämmelse, eller förklaring deröfver, sådan. som ifrågavarande, hvilken i åtskillige fall af ÅÄllmänna Domstolar skall tilllämpas, äga rum i annan ordning, än som fö, stiftande af allmän lag är föreskrifven? Och borde icke iallt fall, en sådan utvidgning eller förklaring promulgerad såsom annan allmän lag eller författning, samt under sådan form, utfärdas? Den frågandes afsigt är ingalunda at klandra h varken den princip, hvarpå det Kongl. Brefvet hvilar eller dät ändamål, som dermed åsyftas. Både det ena och andra är rättvist och godt. Afsigten är tvärtom, att väcka uppmärksamheten på de brister som, efter den frågandes omdöme, vidhäfta det partiella förhudet; — brister, som sannolikt komma att minska, om icke alldeles förhindra, dess hälsosamma verkan. Hvar och en sansad och opartisk granskare inser nogsamt de svårigheterl, som möta ett allmänt ovillkorligt förbnad emot alle tjensteköp. Åtminstone lärer sådan åtgärd, i afseende på MilitieStaten, icke kunna på en menniskoålder vidtagas. Men i öfrigt synes likväl tiden vara inne, att utan vidare dagtlingan med egennyltlan, fördomen eller considerationerne, sätta Fxan till roten och i grund afskära ett ondt, som länge skadat och vanhedrat samhället. Tanken föres, Hksom ovilkorligt, från förevämnde till ett annat likartadt ämne. Vår Allmänna Lag förbjuder hvarje Konungens Embetsman hög eller låg, att af undersatarne emottaga gåfvor och skänker. Icke dess mindre finnes en class af Embetsmäv, som enligt särskildte för dem utfärdade La-! gar , ordningar eller privilegier äro, eller anse sig vara berättigade, att emottaga och behålla allt hvad som kan erbjudas och fås. På hvad sätt denna skiljagtighet uppkommit, derom lemna häfderne tillräckligt ljus; men uvatedeg den ända hittills kunnat, och ännn kan bibehålla sig, emot en god Laostiftninos