Korrt före jul uppstod en afton ett förfärligt
buller på en af theatrarne i Paris. Anled-
ningen var följande: En ung välklädd man,
som hade plats i en Orchesterloge, drog midt
under pjesen fram en pistol och rigtade den
mot en aktris, som nyss hade uppträdt. Hans
grannar sökte hålla hans arm, men han slet
den lös, och rigtade ånyo, utan att säga
ett ord, mordvapnet åt: aktrisens hufvud.
Fruntimmerna voro i begrepp att taga till
flykten, ech männerna lutade sig ned för att
undgå faran. Andra, som voro mera bebjer-
tade, ville kasta sig öfver mördaren. Plöt-
skgt vänder han pistolen mot sig sjelf och
sätter den i munnen. Ny förskräckelse. Nu
tar han den emellan tänderna, och ... knack!
... biter af ett stycke . . ... . Pistolen var
af ehokolad. —