gang kande, da jag forst HPeskylldes att tlihöra denna Sekt, så måste det väl antingen vara min i Enkhuset annan dag Jul 1830 hållna predikan, eller det af mig i Prestsällskapet på dess högtidsdag samma år hållna, och i Tidskriften Mimer införda tal, rörande de religiösa och politiska åsigternas samband och vexelverkan, eller d af mig tid efter annan i tidningen Medborgaren framställda satser, beträffande Christendomens Pantheism, som föranledt denna slags förkättring eller denna ära. För hvar och en som vill och kan vara rättvis, torde det dock ej blifva svårt att förvissa sig, att jag icke förtjenvar det ena eller det andra. Min predikan i Enkhuset, starkt betingad af dagens Evangelium och tidens händelser, lärer väl ej anses innefatta sekterism af andra än dem, som anse Christendomen sjelf för en sådan, och utan Fr tvifvel dela många upplysta Lutherska prester med mig den öfvertygelsen, att hvarken politiken eller de s. k. hättre folkklassernas samveten få i våra dågar af dem Jlemnas ovidrörda, om Religionen sjelf ej :skall stå som en isolerad skolform för arhetsfolk och barn, utan att, enligt sin bestämmelse, gripa in i tidens dch samhällets bildming. Och hvad iallmänhet beträffar Religionens och Politikens yrkade samband, så ligger det alltför uppenbart för hvarje seende menniskas ögon i tidens historia och vilkoren för dess intellektuella utveckling, för att ett sådant yrkande skulle p innebära nödvändigheten, att vara S:t Simonist. Hvad sluteligen angår den GChristendomens Pantheism, hvars hufvudsatser jag vågat framställa till den bildade allmänhetens bedömande, så vet jag väl numera, att en Pantheism äfven ingår i S:t Simonismens åsigter, men tror tills vidare, att den icke har något annat gemensamt med min, än hvad som kan ligga i sjelfva grund-idn. Min åsigt stämplas våsendtligen af sträfvandet, att åt tidens chaotiska bildningsmomenter gifva en fast stödjepunkt och ett medium för öfvergången till äkta Christendom, sådan den af Apostlarne lärdes. Få lära väl i vår tid neka, att man för den religiösa trons första bestånds; KuanSmper, eller vetandet om hvad man bör tro, antingen måste antaga ett slags instinkt och inspiration , som då likväl icke mera är vetande, eller också erkänna möjligheten af allt bestamdare, ailt grundligare och mera sammanhäng-nde religiösa begrepp; och den som numera, för att gifva Gudi äran, tror sig böra smäda förnvuftet, det enda: öga, som andeligen och lekamligen kan urskilja ljus och mörker, spelar en ömklig roll och gagnar föga mensklighetens högsta intressen. Hvad mina egna åsigter för öfrigt beträffar, är jag så litet sektanhängare, att alla möjliga sekter och Orthodoxien sjelf på köpet få rum ; mitt Pantheistiska system, som jag länge varit sysselsatt att i detalj utveckla, och hvilket lika litet som min religiösa tro har något gemensamt med folkuppviglingar och S:t Simonistiska påfvar. Gerna må vissa tidningar mot mitt svava men redliga sträfvan