gang kande, da jag forst HPeskylldes att tli-
höra denna Sekt, så måste det väl antingen
vara min i Enkhuset annan dag Jul 1830
hållna predikan, eller det af mig i Prestsäll-
skapet på dess högtidsdag samma år hållna,
och i Tidskriften Mimer införda tal, rörande
de religiösa och politiska åsigternas samband
och vexelverkan, eller d af mig tid efter
annan i tidningen Medborgaren framställda
satser, beträffande Christendomens Pantheism,
som föranledt denna slags förkättring eller
denna ära. För hvar och en som vill och
kan vara rättvis, torde det dock ej blifva
svårt att förvissa sig, att jag icke förtjenvar det
ena eller det andra. Min predikan i Enk-
huset, starkt betingad af dagens Evangelium
och tidens händelser, lärer väl ej anses inne-
fatta sekterism af andra än dem, som anse
Christendomen sjelf för en sådan, och utan
Fr tvifvel dela många upplysta Lutherska prester
med mig den öfvertygelsen, att hvarken poli-
tiken eller de s. k. hättre folkklassernas sam-
veten få i våra dågar af dem Jlemnas ovid-
rörda, om Religionen sjelf ej :skall stå som en
isolerad skolform för arhetsfolk och barn,
utan att, enligt sin bestämmelse, gripa in i tidens
dch samhällets bildming. Och hvad iallmän-
het beträffar Religionens och Politikens yrka-
de samband, så ligger det alltför uppenbart
för hvarje seende menniskas ögon i tidens hi-
storia och vilkoren för dess intellektuella ut-
veckling, för att ett sådant yrkande skulle
p innebära nödvändigheten, att vara S:t Simo-
nist. Hvad sluteligen angår den GChristendo-
mens Pantheism, hvars hufvudsatser jag vågat
framställa till den bildade allmänhetens be-
dömande, så vet jag väl numera, att en Pan-
theism äfven ingår i S:t Simonismens åsigter,
men tror tills vidare, att den icke har något
annat gemensamt med min, än hvad som kan
ligga i sjelfva grund-idn. Min åsigt stämp-
las våsendtligen af sträfvandet, att åt tidens
chaotiska bildningsmomenter gifva en fast
stödjepunkt och ett medium för öfvergången
till äkta Christendom, sådan den af Apostlar-
ne lärdes. Få lära väl i vår tid neka, att
man för den religiösa trons första bestånds-
; KuanSmper, eller vetandet om hvad man
bör tro, antingen måste antaga ett slags in-
stinkt och inspiration , som då likväl icke
mera är vetande, eller också erkänna möjlig-
heten af allt bestamdare, ailt grundligare och
mera sammanhäng-nde religiösa begrepp; och
den som numera, för att gifva Gudi äran,
tror sig böra smäda förnvuftet, det enda: öga,
som andeligen och lekamligen kan urskilja
ljus och mörker, spelar en ömklig roll och
gagnar föga mensklighetens högsta intressen.
Hvad mina egna åsigter för öfrigt beträffar,
är jag så litet sektanhängare, att alla möjliga
sekter och Orthodoxien sjelf på köpet få rum
; mitt Pantheistiska system, som jag län-
ge varit sysselsatt att i detalj utveckla, och
hvilket lika litet som min religiösa tro har
något gemensamt med folkuppviglingar och
S:t Simonistiska påfvar. Gerna må vissa tid-
ningar mot mitt svava men redliga sträfvan-