begärde ingenting mer än trygghet och en bestämd förvaltning. — England betraktade sin Amorteringsfond blott såsom lockmat och Österrike hade titän all skada reducerat 8in, Han bevisade att skattkammaren, sedan 1826, genom en fortsatt kedja af lån, förloråt 5000 millioner. Såsom exempel på, hvart ett dylikt system måste föra, nämnde han England och Holland. Den tacksamhet Conselj-presidenten trodde landet vara skyldig långifvarne, ville Hr Mauguin ej veta af. Bland dessa långifvare funnos hus, som för 135 år sedan icke egde något och nu voro enormt rika ; de hade blifvit det på nationens bekostnad. Härifrån öfvergick han till frågan om fred Toch krig. Han trodde icke på fredens bestånd eller på ett verkligt raserande af de Belgiska fästningarne. Han ansåg icke nyäa lån nödvändiga, utan räknade på landets patriotism. Lika litet trodde han att Amorterings-fondens tillgripande skulle skaka krediten; det funnes nemligen öfverflöd på kapitaler. : Hr Thiers vederlade Hr Mauguin punkt för punkt. Han åtog sig bland annat Creditoch Låne-systemets försvar. Det vore blott, yttrade han besynnerligt nog, en ny kraft, som man icke hunnit göra sig förtrogen med, och det förhåller sig med den som med ångkraften, om hvilken man i början sagt så mycket ondt!! D. 27 Jan, förekom ett ameödement af Hr Mosbourg, enligt hvilket hela statsskuld-summan skulle nedsättas till 211 Z million, och denna summa såsom oföränderlig inskrifvas i Rikshufvudboken för 1832. Hr Odilon-Barrot understödde detsamma. Derefter begärde Hr Lafitte och Conseljpresidenten på en gång ordet, hvarvid, till allas störa förundran, den senare afsade sig rättigheten att yttra sig. Nu uppträdde Hr Lafitte och talade med eftertryck mot all nedsättning eller förskingrande af amorteriovgs-fonden. I öfrigt vidblef han sitt förra påstående, att nya lån måste tillgripas, och att ett deficit af 400 millioner förefunnes i skattkamaren. Det vore ganska illa att nödgas upptaga lån; men det förhölle sig med staten, som. med en skuldsatt privat man! han kunde förbehålla sig lifvets oundgängligaste behof, men ingenting deröfver. Conseljpresidenten anföll derefter med yttersta bitterhet Hr Odilon Barrot. Denne hade ändteligen insett att kamaren vore något mera än en juridisk fiction; han hade i början af sitt anförande urskuldat sig med sin okunnighet; sådan hade han ock atltigenom visat. Här afbröts Hr Perier af det häftigaste buller — många röster ropade: ett dylikt yttrande är oanständigt; det är en grof personlighet. dr Barrot vände sig till dem och ropade: Mina Herrar, frågen icke derefter. Con seljpresidenten fortfor och erkände att man icke kunde begära mer af de skattskyldige. Nya lån måste derföre göras; men han hoppades att Frankrikes yttre förhållanden innan korrt skulle vara helt och hållet tryggade, och att man 2 mad adelad Hnnmärboanm hor banda få