begärde ingenting mer än trygghet och en be-
stämd förvaltning. — England betraktade sin
Amorteringsfond blott såsom lockmat och Öster-
rike hade titän all skada reducerat 8in, Han
bevisade att skattkammaren, sedan 1826, ge-
nom en fortsatt kedja af lån, förloråt 5000
millioner. Såsom exempel på, hvart ett dylikt
system måste föra, nämnde han England och
Holland. Den tacksamhet Conselj-presidenten
trodde landet vara skyldig långifvarne, ville Hr
Mauguin ej veta af. Bland dessa långifvare
funnos hus, som för 135 år sedan icke egde
något och nu voro enormt rika ; de hade blif-
vit det på nationens bekostnad.
Härifrån öfvergick han till frågan om fred
Toch krig. Han trodde icke på fredens bestånd
eller på ett verkligt raserande af de Belgiska
fästningarne. Han ansåg icke nyäa lån nödvän-
diga, utan räknade på landets patriotism. Li-
ka litet trodde han att Amorterings-fondens
tillgripande skulle skaka krediten; det funnes
nemligen öfverflöd på kapitaler. :
Hr Thiers vederlade Hr Mauguin punkt för
punkt. Han åtog sig bland annat Credit- och
Låne-systemets försvar. - Det vore blott,
yttrade han besynnerligt nog, en ny kraft,
som man icke hunnit göra sig förtrogen med,
och det förhåller sig med den som med ång-
kraften, om hvilken man i början sagt så
mycket ondt!!
D. 27 Jan, förekom ett ameödement af Hr
Mosbourg, enligt hvilket hela statsskuld-sum-
man skulle nedsättas till 211 Z million, och den-
na summa såsom oföränderlig inskrifvas i Riks-
hufvudboken för 1832. Hr Odilon-Barrot un-
derstödde detsamma. Derefter begärde Hr
Lafitte och Conseljpresidenten på en gång or-
det, hvarvid, till allas störa förundran, den
senare afsade sig rättigheten att yttra sig. Nu
uppträdde Hr Lafitte och talade med efter-
tryck mot all nedsättning eller förskingrande
af amorteriovgs-fonden. I öfrigt vidblef han
sitt förra påstående, att nya lån måste tillgri-
pas, och att ett deficit af 400 millioner före-
funnes i skattkamaren. Det vore ganska illa
att nödgas upptaga lån; men det förhölle sig
med staten, som. med en skuldsatt privat man!
han kunde förbehålla sig lifvets oundgängliga-
ste behof, men ingenting deröfver.
Conseljpresidenten anföll derefter med yt-
tersta bitterhet Hr Odilon Barrot. Denne
hade ändteligen insett att kamaren vore något
mera än en juridisk fiction; han hade i början
af sitt anförande urskuldat sig med sin okun-
nighet; sådan hade han ock atltigenom visat.
Här afbröts Hr Perier af det häftigaste bul-
ler — många röster ropade: ett dylikt ytt-
rande är oanständigt; det är en grof person-
lighet. dr Barrot vände sig till dem och ro-
pade: Mina Herrar, frågen icke derefter. Con
seljpresidenten fortfor och erkände att man ic-
ke kunde begära mer af de skattskyldige. Nya
lån måste derföre göras; men han hoppades
att Frankrikes yttre förhållanden innan korrt
skulle vara helt och hållet tryggade, och att
man 2 mad adelad Hnnmärboanm hor banda få