setnbrjas S:t Maurice är vin för Er. Skicka
100 buteljer. Heter Kapten Ronsteet. Läser
sällan, men pär jag läser, endast af Walter
Scott. Inom tio minuter är vinet här. Ni
bör dricka det. Kan icke på annat sätt beta
la Er för det nöje edra arbeten skänkt mig.
Adiö! Härpå steg han upp och spände af ut
genom dörren. Jag ville tala. Kaptenen var
borta. Mina vänner gapskrattade; jag sjelf
kunde icke hålla mig ifrån alt skratta. Vi-
net kom straxt, och befanns delikat. Jag bad
matrosen, som öfverlemnade det, att vänta, på
det jag åtminstone skrifteligen måtte kunna
betyga min nya gynnare min tacksamhet.
Matrosen visade sig lik kaptenen. Behöfs
ingen tack, hvärken skriftligen eller munteli-
gen. Men är Ni Walter Scott? Handen hit!
Är en bra man. Kapten läste ofta för mig,
vär jog gjort honom rigtigt till nöjes Era
skrifter ha mycket roat mig. Hade jag så
mycket vin som min patron, skulle jag också
skicka 100 buteljer. Ådiö! — Walter Scott
slutar berättelsen med den förklaridg, att han
icke af fåfänga låtit trycka denna anckdot,
utan endast för att vederlägga en, i hans skrif-
ter ofta förekommande anmärkning, neml. att
sjömän hellre lida skeppsbrott än kasta ögo-
nen i en bok.