setnbrjas S:t Maurice är vin för Er. Skicka 100 buteljer. Heter Kapten Ronsteet. Läser sällan, men pär jag läser, endast af Walter Scott. Inom tio minuter är vinet här. Ni bör dricka det. Kan icke på annat sätt beta la Er för det nöje edra arbeten skänkt mig. Adiö! Härpå steg han upp och spände af ut genom dörren. Jag ville tala. Kaptenen var borta. Mina vänner gapskrattade; jag sjelf kunde icke hålla mig ifrån alt skratta. Vinet kom straxt, och befanns delikat. Jag bad matrosen, som öfverlemnade det, att vänta, på det jag åtminstone skrifteligen måtte kunna betyga min nya gynnare min tacksamhet. Matrosen visade sig lik kaptenen. Behöfs ingen tack, hvärken skriftligen eller munteligen. Men är Ni Walter Scott? Handen hit! Är en bra man. Kapten läste ofta för mig, vär jog gjort honom rigtigt till nöjes Era skrifter ha mycket roat mig. Hade jag så mycket vin som min patron, skulle jag också skicka 100 buteljer. Ådiö! — Walter Scott slutar berättelsen med den förklaridg, att han icke af fåfänga låtit trycka denna anckdot, utan endast för att vederlägga en, i hans skrifter ofta förekommande anmärkning, neml. att sjömän hellre lida skeppsbrott än kasta ögonen i en bok.