om hans förklaving. l Vi meddela i dag, öfver den insända uppsatsen i slutet af gårdagsbladet, med klagan öfver vissa olägenheter vid post-expedition i landsorten, några korrta reflexioner, hvilka för brist vå utrymme då blefvo uteslutne, hvarföre vi anhålla att läsaren täcktes återtaga nämnde artikel i minnet. Ins. synes oss hafva gjort en fullkomligt billig begäran derati, att en bofast och känd perperson, helst om han oftare korresponderar, må aga att utan genomlöpande af alla postkartorna erhålla sina bref, hvarvtill icke fordras mer än att de, såsom det sker på Stockholms Postkontor, läggas i alfabetisk ordning. Deremot kunna vi icke dela den tankan att hvar och en borde kunna få in sina bref sedoare än den utsatta posttiman, derföre att en eller annan möjligen kan hafva beredt sig en sådan förmån. Om Postmästarne vilja bevisa en eller annan person någon serskild välvilja, så blir det ju deras egen sak, om de kunna göra det utan att försomma sin tjenst. Vi känna att Postmästarne, äfven på destörsta Postkontoren icke hafva mer än omkring 250 R:dr i lön. Om denna kan ökas till en anständig bergning, sgenowm enskilda öfverenskommelser, hvilka afse en ömsesidig förmin utan det allmännas skada så finna vi icke skäl att lika med Ins. harmas deröfver; det enda som i sådant afseende vore att önska, och hvarom vi ej veta huruvida I något stadgande är utfärdadt, är att afgiften för de personer på landet som hafva väskor, vore stadgad till visst belopp. Sluteligen kunna vi upplysa, att Ins:s önskan angående den så kallade ka-sörstjenstens inrättande, till undvikande af förluster eller försnillningar undan kronan, redan är förekommen, genom det stadgande, att hvarje tjeasteman vid Postverket erhåller en temligen betydlig belöning för npptäckande af bref, som under namn af fribief afsändas, det vare sig från dem som ega fribrefsböcker, eller af posttjenstemännen sjelfve, om sådana bref finnas innehålla enskilda ärender; hvilket ock föranledt flere rättegångar vid Post-rätterna, il följd af dylika beslag. Det är visst möjligt, att en serskild kontrollör skulle kunna uträtta ännu mera lör ändamålet, emedar fyra ögon alltid böra se mera än tvås; men huruvida besparingen för det allmänna skulle motsvara lönen för kontrollören, är emedlertid högst pro-;t blematiskt. Den belöning som redan existevar, synes böra utgöra tillräcklig väcketse till ppmärksambet. Ville man åter, ifrån de rättegångar, som tid efter annan yppats emot några Postmästare, för oordentligheter eller understef i räkenskaperna, slvta till nödvändighefon Af Än nAGEAL AL bar ER JT 3 Albans or