LJ vinnas, så svart silfvermyntet kommer i rörelsen, emedan kapitalisten då oftare än nu skall nedlägga sina penningar uti näringsföretag. Allt ar likväl icke vunnet härmed. Den förväntade välgörande följden af klingande myntets återuppenbarelse skulle väl i första hand komma att visa sin verkan på en hfligare prodnetion och omsättning inom stadsmannanäringarna. Men all industrviel förkofran beror i första rummet på ett ökadt tillfälle till afsättning; och derett sådant tillfälle uppstått, finnes ännu intet exempel att icke productionen innan korrt infunnit sig och uppsökt densamma. Men om denna afsättning skall blifva af någon betydlig verkan, måste den nödvändigt sökas hos den stora mängden bland dem, som sysselsätta sig med landets modernäringar. Om denna kärna af landets befolkning måstei utskylder ge ifrån sig så mycket, att den sjelf endast och knapt förmår sörja för de nödvändigaste lefradsbehofven, så följer dervaf, att all slöjd, hvars föremål merendels består i artiklar, som höra till den yttre trefnaden, beqvämlighet eller öfverflöd, hohenne icke kan påräkna någon hjelp. Den som icke har något öfver att köpa för, han kan också ingenting köpa. Detta förhållande är så enkelt, att det icke kan dragas i tvifvelsmål. Om det således blir frågan om rätta sättet att afhjelpa det svaghetstillstånd, som eger rum med vårt fattiga land, ända derhän, att det likt en sjukling löper faran af ev ny kris nåstan vid hvarje alfvarsam vexling i väderleken, så kommer en realisation alltid att blifva ett alltför otillräckligt botemedel. Det kan och måste väl verka fördelaktigt i längden, men uträttar ensamt, föga eller intet. Vill man hafva patienten frisk och kraftfull, så måste ett annat botemedel tillgripas. Utgfterna måste minskas, på det utskylderna må kunna nedsättas. Att låta den skattdragande få behålla så mycket som möjligt uta? afkastningen på sitt arbete, och att han må behöfva gifva så litet som möjligt ifrån sig åt kronan, är och blir alltid det säkraste medlet att höja samhället till någon sann välmåga. Huru väl Regeringen än må hushålla med statens medel, kan man alltid vara säker att den enskilde hushållar bättre dermed, d. v. s. drar ev större vinst deraf för sig sjelf och sålunda ökar det helas förmögenhet. Häri äger man ock, enligt den godkända regeln att individernas sammanräknade förmögenhet äfven utgör statens, det förnämsta vehiklet för industriens uppkomst, genom den förfinade smak och det begär efter yttie beqvämlighet, som. känslan af en obekymrad utsigt för . morgondagen alltid medför, Kkasom en sådan belägenhet ensam kan utbreda eivilisationens välgerningar till den större massan af folket och föda denna hyfsniog i sederna samt denna allmännare aplysning, hvars tillvaro hos de Förenade Staternas inbyggare man så blindt och uteslutande tillskrifver denna verldsdels paturförmåner och egenskap af ett Eidorado, icke vetandesat! folket der får arheta fnllr nt 2 FtysnAat vm II