LJ
vinnas, så svart silfvermyntet kommer i rörel-
sen, emedan kapitalisten då oftare än nu skall
nedlägga sina penningar uti näringsföretag.
Allt ar likväl icke vunnet härmed. Den
förväntade välgörande följden af klingande
myntets återuppenbarelse skulle väl i första
hand komma att visa sin verkan på en hfli-
gare prodnetion och omsättning inom stads-
mannanäringarna. Men all industrviel förkof-
ran beror i första rummet på ett ökadt till-
fälle till afsättning; och derett sådant till-
fälle uppstått, finnes ännu intet exempel att
icke productionen innan korrt infunnit sig och
uppsökt densamma. Men om denna afsättning
skall blifva af någon betydlig verkan, måste
den nödvändigt sökas hos den stora mängden
bland dem, som sysselsätta sig med landets mo-
dernäringar. Om denna kärna af landets be-
folkning måstei utskylder ge ifrån sig så myc-
ket, att den sjelf endast och knapt förmår
sörja för de nödvändigaste lefradsbehofven, så
följer dervaf, att all slöjd, hvars föremål mer-
endels består i artiklar, som höra till den ytt-
re trefnaden, beqvämlighet eller öfverflöd, ho-
henne icke kan påräkna någon hjelp. Den
som icke har något öfver att köpa för, han
kan också ingenting köpa. Detta förhållande
är så enkelt, att det icke kan dragas i tvif-
velsmål.
Om det således blir frågan om rätta sättet
att afhjelpa det svaghetstillstånd, som eger
rum med vårt fattiga land, ända derhän, att
det likt en sjukling löper faran af ev ny kris
nåstan vid hvarje alfvarsam vexling i väder-
leken, så kommer en realisation alltid att blif-
va ett alltför otillräckligt botemedel. Det kan
och måste väl verka fördelaktigt i längden,
men uträttar ensamt, föga eller intet. Vill
man hafva patienten frisk och kraftfull, så
måste ett annat botemedel tillgripas. Utgf-
terna måste minskas, på det utskylderna må
kunna nedsättas. Att låta den skattdragande
få behålla så mycket som möjligt uta? afkast-
ningen på sitt arbete, och att han må behöf-
va gifva så litet som möjligt ifrån sig åt kro-
nan, är och blir alltid det säkraste medlet att
höja samhället till någon sann välmåga. Hu-
ru väl Regeringen än må hushålla med sta-
tens medel, kan man alltid vara säker att den
enskilde hushållar bättre dermed, d. v. s. drar
ev större vinst deraf för sig sjelf och sålunda
ökar det helas förmögenhet. Häri äger man
ock, enligt den godkända regeln att individer-
nas sammanräknade förmögenhet äfven utgör
statens, det förnämsta vehiklet för industriens
uppkomst, genom den förfinade smak och det
begär efter yttie beqvämlighet, som. känslan af
en obekymrad utsigt för . morgondagen alltid
medför, Kkasom en sådan belägenhet ensam
kan utbreda eivilisationens välgerningar till
den större massan af folket och föda denna
hyfsniog i sederna samt denna allmännare ap-
lysning, hvars tillvaro hos de Förenade Sta-
ternas inbyggare man så blindt och uteslutan-
de tillskrifver denna verldsdels paturförmåner
och egenskap af ett Eidorado, icke vetandesat!
folket der får arheta fnllr nt 2 FtysnAat vm II