oräkneliga, öfver hela riket spridda skara af ordentliga menniskor, hvilka, såsom Grefve Schwerin utlåtit sig, arbeta och betungade äro. Hvad de hafva att lösa sina behof med, är arbete; men arbeteför att kunna utbytas emot varor eller penningar, behöfver stadgade värden, framför allt på penningensom reglerar andra värden. I motsatt fall, om penningens — och med detsamma andra varors — värle är, vacklande, och om deruti stora språng tid efter annan inträffa, så är det gifvet, att alla de stora förlasterne på omvexlingarne skola i yttersta instansen, sedan alla andra reglerat sig efter conjunkturen, träffa arbetaren, som sist far veta hvad sig tilldragit, oca endast märker det af de förhöjda prisen på hvad han behöfver, till hvilkas betalande hans å sido lagda besparingar å ett efter andra värdesförhållanden betaldt arbete, icke vilja förslå. Det är, efter vårt förmenande, ochristligt, ja ogudaktigt, att drifva gäck med denna stora och nyttiga folkklass, och med dess begrepp om ärlighet, och dess tillförsigt till Konungs och Ständers gemensamt utställda lofven och försäkran. Den vet väl icke i denna stund att ett sådant gäckeri bedrifvits, men den torde, som sagdt är, väl någon gång få veta det, och dess suckar torde, när de en gång låta höra sig, falla tunga och brännheta på de personers samveten, som väl icke spelat vigspel och tärningkast , för att tala med Hr von Heijae, om deras svett och möda, men deremot spelat Commercespel derom, till inbillad förmån för den, som betraktar skådespelet från grillerad loge, och till verklig förmån för några af dem, som bese det ifrån reguskjulet vid Norra Vågen. Med undantag af dessa sednare beskådare, befiauer sig hela Svenska folket, vetande eller ovetande, ibland de lidandes antal. Lidandets höjd rättar sig efter afståndet ifrån den lägsta arbetsklassen, på hvilkens medlemmar det egentligen är, som eländet utdividerar sig. Det kan vara ovisst, om detta lidande når sin höjd, innan orsaken dertill blifver allmänt insedd; eller först efteråt. I förra fallet kan det föratses, att en allmän obelåtenhetskänsla — kanske till och med en något häftigare — utbildar sig, som står den förstkommande till buds, hvilken hittar på att gifva den ett föremål: 1 det senare åter inträffar förmodligen något, hvarföre vi icke vilja uppdraga förlåten. a OO ii-E——— ;3—;.V.1W!!1qX(LqL(NLNLNMBOMMODNHMMOO——