oo . oo VV OF REAR BB MARTYR TE artikelns författande tilldragit sig med vår förträffliga Tante Minerva. Hon har, i sin ädla harm öfver det misslyckade silfverköpet, råkat uti en sådan värma, alt hon tyckes antingen hafva förgätit eller rent af förändrat den publicistiska position, hvari hon en gång försatt sig; och under denna ifver har hon uppdragit en skildring af landets tillstånd, i så lefvande och bjerta färgor, att mången säkert lärer förundsra sig — icke åt skildringen, men deråt att den är ett uttryck af Minervas tänkesätt. Vi skola taga denna tafla, tillika med de slutföljder hon dermed sammanbundit, i något närmare betraktaude. Vi införa 1 sådant ändamål här nedan ett utdrag af uppsatsen, och skola, då utrymmet nu icke tillåter oss, I morgon återkomma till några reflexioner deröfver, för att visa, huru Minerva, enligt sitt eget en gång nyttjade uttryck, arbetat oss i händerna. För det första inträffar, att alla de senast beviljade anslagen, vare sig till löneförhöjningar, eller anskaffningar, blifva otillräckliga, enär de myntförhållanden icke inträffat, under förutsättning hvaraf de varit beräknade och fastställda. En enda omständighet, nemiligen vexelkursens oerhörda stegring, för hvilken det icke är så lätt att i den närmaste framtiden förutse gränsen, är tillräcklig att härom gifva ett begrepp. Dernäst är det klart, att då förlägenheten i rörelsen måste i jemn progression tilltaga, så länge myntoredan fortfar, som är dess orsak, så måste de skattdragandes förmåga att betala utlagor, långt ifrån att ökas, allt mer aftaga och ett ständigt sig förnyande och växande deficit, åtminstone i de dirckta utlagorne, uppkomma. I denna del tro vi att förkänningarne redan inställt sig. Vidare, och för det tredje, äro förhoppningarne för framtiden, att med ett ökadt välstånd i landet också kunna erhålla af Ständerne medel till de förbättringar, som tills vidare måst uppskjutas, så mycket mer tillintetgjorda, som, derest ocfterrättlighets-tillståndet kommer att förlängas, regeringens bästa vänner blifva tvungne att i god tid före, och än vidare under närmast förestående Riksdag, öppet förklara sig emot och motverka hvarje försök till det omöjliga, nemligen utverkandet af högre anslag, och hvad mer är, lika mycket sätta sig emot en annan omöjlighet, neml. bibehållandet af de nu varande anslagsbeloppen, hvilka bestämdt äro för höga, så länge cj myntvärdet är stadgadt. Det inträffade eluderandet af Rikets Ständers beslut om realisationen skall således nästan ovilkorligt medföra alla politiska partiers förening i en omständighet, nemi. sträfvandet till nedsättning i statsanslagen, och som ett sådant sträfvande är i alla Finder, följaktligen äfven här, oppositionens förnämsta styrka, så kan nyssnämnde förhållande, med andra ord, uttryckas sålunda, att hvad som händt och blifvit genomdrifyvit i silfveranskaffningsfrågan, skall göra hela Svenska folket till Opposition i bevillningsfrågor, och som nödvändigheten att opponera sig i ett kan lättligen medföra fallenhet alt opponera sigi elt annat, helst i Sverige, der det hör till folklynnet att vara en smula grognard, äfven då folket befinner sig väl, hvilket stundom, som man sett, blifvit betänkligare, då folket icke befunnit sig väl, så har den händelse råkat att biifva bland möjligheternas antal, att hela folket kunde blifva opposition. Kronans intressen och — vågom säga det — Konungahusets, hafva således icke blifvit väl försörjda af dem, som — lindrigast sagdt — försummat sig i silfverfrågan; deremot hafva desse så mychetnitiskare arbetat för motsatta intressen, och deribland, hvilket de sjelfve torde med fasa höra, för S:t Simonismens, d. v. s. den allmänna upplösningens, hvilken först kan inträffa, sedan dess föregångare, den allmänna nöden, inställt sig. Förhållandet är nemligen sådant, att de, som närmast äro intresserade i realisationsfrågan, äro de, som knappast ännu veta att den varit å bane, men hvilka