oo . oo VV OF REAR BB MARTYR TE
artikelns författande tilldragit sig med vår för-
träffliga Tante Minerva. Hon har, i sin ädla
harm öfver det misslyckade silfverköpet, råkat
uti en sådan värma, alt hon tyckes antingen
hafva förgätit eller rent af förändrat den pu-
blicistiska position, hvari hon en gång försatt
sig; och under denna ifver har hon uppdra-
git en skildring af landets tillstånd, i så lef-
vande och bjerta färgor, att mången säkert lä-
rer förundsra sig — icke åt skildringen, men
deråt att den är ett uttryck af Minervas tän-
kesätt. Vi skola taga denna tafla, tillika med
de slutföljder hon dermed sammanbundit, i
något närmare betraktaude. Vi införa 1 så-
dant ändamål här nedan ett utdrag af upp-
satsen, och skola, då utrymmet nu icke tillå-
ter oss, I morgon återkomma till några re-
flexioner deröfver, för att visa, huru Minerva,
enligt sitt eget en gång nyttjade uttryck, ar-
betat oss i händerna.
För det första inträffar, att alla de senast bevilja-
de anslagen, vare sig till löneförhöjningar, eller an-
skaffningar, blifva otillräckliga, enär de myntförhål-
landen icke inträffat, under förutsättning hvaraf de
varit beräknade och fastställda. En enda omständig-
het, nemiligen vexelkursens oerhörda stegring, för
hvilken det icke är så lätt att i den närmaste fram-
tiden förutse gränsen, är tillräcklig att härom gifva
ett begrepp. Dernäst är det klart, att då förlägenhe-
ten i rörelsen måste i jemn progression tilltaga, så
länge myntoredan fortfar, som är dess orsak, så må-
ste de skattdragandes förmåga att betala utlagor, långt
ifrån att ökas, allt mer aftaga och ett ständigt sig
förnyande och växande deficit, åtminstone i de dirck-
ta utlagorne, uppkomma. I denna del tro vi att för-
känningarne redan inställt sig. Vidare, och för det
tredje, äro förhoppningarne för framtiden, att med
ett ökadt välstånd i landet också kunna erhålla af
Ständerne medel till de förbättringar, som tills vi-
dare måst uppskjutas, så mycket mer tillintetgjorda,
som, derest ocfterrättlighets-tillståndet kommer att
förlängas, regeringens bästa vänner blifva tvungne att
i god tid före, och än vidare under närmast förestå-
ende Riksdag, öppet förklara sig emot och motverka
hvarje försök till det omöjliga, nemligen utverkan-
det af högre anslag, och hvad mer är, lika mycket
sätta sig emot en annan omöjlighet, neml. bibehållan-
det af de nu varande anslagsbeloppen, hvilka bestämdt
äro för höga, så länge cj myntvärdet är stadgadt.
Det inträffade eluderandet af Rikets Ständers beslut
om realisationen skall således nästan ovilkorligt med-
föra alla politiska partiers förening i en omständig-
het, nemi. sträfvandet till nedsättning i statsanslagen,
och som ett sådant sträfvande är i alla Finder, följ-
aktligen äfven här, oppositionens förnämsta styrka,
så kan nyssnämnde förhållande, med andra ord, ut-
tryckas sålunda, att hvad som händt och blifvit ge-
nomdrifyvit i silfveranskaffningsfrågan, skall göra he-
la Svenska folket till Opposition i bevillningsfrågor,
och som nödvändigheten att opponera sig i ett kan
lättligen medföra fallenhet alt opponera sigi elt an-
nat, helst i Sverige, der det hör till folklynnet att
vara en smula grognard, äfven då folket befinner sig
väl, hvilket stundom, som man sett, blifvit betänkli-
gare, då folket icke befunnit sig väl, så har den hän-
delse råkat att biifva bland möjligheternas antal, att
hela folket kunde blifva opposition. Kronans intres-
sen och — vågom säga det — Konungahusets, hafva
således icke blifvit väl försörjda af dem, som — lind-
rigast sagdt — försummat sig i silfverfrågan; dere-
mot hafva desse så mychetnitiskare arbetat för mot-
satta intressen, och deribland, hvilket de sjelfve tor-
de med fasa höra, för S:t Simonismens, d. v. s. den
allmänna upplösningens, hvilken först kan inträffa,
sedan dess föregångare, den allmänna nöden, inställt
sig.
Förhållandet är nemligen sådant, att de, som när-
mast äro intresserade i realisationsfrågan, äro de, som
knappast ännu veta att den varit å bane, men hvilka