nare 1 alla de trexlragavarande provinser nod-
gats köpa potates, för att drifva bränvinsbrän-
ning till nyåret, och Öland har ofelbart redan
tillslappt Större delen af sitt kornförråd till
malt, som i år till större proportion än van-
ligt kunnat med fördel anvandas till potäter-
na, i anseende till bränvinspriset,
Mången har ännn ej aftröskat sin gröda, och
kan derföre ej beräkna sitt öfverskott eller
brist af säd. Allmogen har dessntom vant sig
vid den olyckliga bekymmerslösheten att ej i
tid öfvertänka, mindre fylla sina bebofver.
Häraf omöjligheten att vid Socknestämmor he-
stämma en sockens öfverskott eller behof af
spannemål, och för Landshöfdinge-Embetena
alt derom lemna tillförlitliga uppgifter. Re-
geringen kan således endast döma efter sanbpo-
likbeten, som grundar sig på föregående å-
rens erfarenhet och det löpande årets priser.
Men i hvilken otid måste icke sista skörden
tillgripas; och månne den var mera gynpnan-
de än förra årets? I de södra provinserna var
den det visst icke. Och huru högt hålla sig
icke spannemålspriserna nu mot vänligheten
de föregående åren? En inskränkning i den
vanliga Bränvinsbränningen tyckes derföre va-
ra af hebofvet påkallad. Men då man konsi-
dervrerar buru flitigt de 3:ne höstmånaderna an-
vändas, och beräknar ett vanligt brännår till
3 månader, finner man lätt att inskränkningen
skulle mera ega rum till namnet än till verk-
ligheten, om bränvinsbränningen blefve tillå-
ten ett par månader på våren. Men antagom
också den svåraste följden af ett fortfarande
bränvinsförbud, nemil. sädens fallande och brän-
vinets stigande i pris. Hvem skulle väl ega
någon rättighet att klaga häröfver? Endast
de köpmän, som införskrifvit 70,600 t:r säd el-
ler, den Landtman, som har säd att aflåta.
Men om en köpman missräknar sig i sin spe-
kulation, eller om landtmannen ej åtnöjer sig
med det höga pris, han redan kunnat och än-
nu kan erhålla för sin spannemål, må de skyl-
Ia sig sjelfva och landet ej umgälla deras miss-
tag. Bränvinsproducenten må ej beklaga sig;
ty de gällande höga bränvinspriserna lemna en
rik vedergällning för den mindre qvantitet ban
fått att afyttra och ep rikare behållning af
förlidet års skörd, än han vid inbergningen
ens kunnat ana.
Klagan öfver foderbrist och förstörda La-
dugårdar äro i de flesta fall ett uttiyck af o-
förnöjsamhet med årets välsignade höskörd.
Bet kan väl vara en sanning att dranken be-
främjar en ökad mjölk och mera spillning,
men lika säkert, att den icke befordrar för-
bättring af kreaturs-racen.
Nykterhets- och måttlighetsföreningar stiftas,
för att utrota Bränvinssupandet, och man må-
ste gilla ändamålet såsom nyttigt och ädelt;
FEikvisst må ingen tro att alla dessa föreningars
bemödanden — ej en gång deras lärorika ef-
terdömen — förmå att åstadkomma den minsk-
ning i bränvinssupandet, som ett högt opp-
drifvet pris. Detta är den säkraste korrektion,
som för sådant ändamål finnes, der icke sjä!s-
odlingen förmått uttränga en öfverdrifven