på den tanken, att denna emphatiska improvisation af Herr Thouret, stödde sig på några facta, och att det verkeligen varit fråga att halshugga ett halft tjog af de vänner, som nu omgåfvo honom, böra vi uttryckligen förklara alt alltsammans var bara ett talesätt — såsom en man i landsorten, öfverbevist om att ha sagt en osanning, en gång yttrade till sitt försvar — ty allt sedan Julirevolutionen har oss vetterligen, utom exministrarne på Ham, ingen för politiska tänkesätt och handJingar varit anklagad på lif och död. Efter denna vackra ingress utvecklade Terr Thouret sin republicanska, eller rättare sagdt anarkiska trosbekännelse; hvarvid han öppet skymfade hela det nuvarande statsskicket och principerne för detsamma. GeneralAdvokaten uppfordrade de anklagade, att uttrycka sig med mera grannlagenhet ; men de svarade alla, alt de med dylika yttranden som Thourels ansågo sig böra uppfylla en pligt emot sambället. En person, som kallade sig medborgaren Bonnias, beviste att Chartan aldeles icke vore någon sanning, utan ren dikt, lögn och erkelögn!! Ty, sade han, hvar vo-. re vål likbeten inför lagen? Funnes den väl i Vallagarne? Funnes den hos Konungen? man hade ju ställt honom örver lagarne! Vidare sökte han bevisa att de unga alldeles liknade de gamle, bvarvid han anställde en jemförelse mellan Carl dem X:de och Ludvig Philip, Polignac och Perier mellan Spaniens underkufvande och Polens lemnande åt sitt öde. Den lärde Citoyen Bonnias har här, änder stormen af sin blinda yrsla ej ens förmått rädda så mycket af den enklaste logik, att han kunnat varseblifva det omärkliga svalget emellan det positiva och negativa i politiken som i allt annat. Ingen bar med mera värme än vi kunnat upphäfva oss mot det ömkliga i den negativa roll Herr Pårier och consorter spelat, men om vi, med hvarje sann fribetsvän ej utan den djupaste grämelse kunnat se, huru han med armarne i kors åo o oo OA skådat Polens undergång, påstå: vi derföre icke att han velat skicka en armd för att hjelpa Kejsaren af Ryssland att underkufva detta land; ett förfarande som ensamt skulle rättvisat en jemförelse mellan honom och den Mivistere, som drog försorg om invasionen i Spanien 1823, emellan sestaurationens svarta och hvita Jesuiter och Julirevolutionens trefärgade dito. GeneralAdvokaten yrkade bestraffoing för flera bland de mest laglösa yttranden, som af talarne fälldes. Trenne bland Advokaterne förklarade, att derest Domstolen vidblef sin partiskhet (alt nemligen upplaga GeneralAdvokatens framställningar), kunde de icke längre uppfylla sin pligt, utan måste afJagsna sig. Rättens president lät tillstänga vägen för den ena af dem Allier (som af sin chent hela tiden benämndes Citoyen Allidr) och Gene:alAdvokaten yrkade mot honom suspension. Nu begärde hans client Raspail ordet till sin Advokats försvar. Detta vägrades honom af Presidenten, såsom alldeles utom oränsen för vällteosånoens eventlioa fören