på den tanken, att denna emphatiska impro-
visation af Herr Thouret, stödde sig på nå-
gra facta, och att det verkeligen varit fråga
att halshugga ett halft tjog af de vänner, som
nu omgåfvo honom, böra vi uttryckligen för-
klara alt alltsammans var bara ett talesätt
— såsom en man i landsorten, öfverbevist om
att ha sagt en osanning, en gång yttrade till
sitt försvar — ty allt sedan Julirevolutionen
har oss vetterligen, utom exministrarne på
Ham, ingen för politiska tänkesätt och hand-
Jingar varit anklagad på lif och död. Efter
denna vackra ingress utvecklade Terr Thou-
ret sin republicanska, eller rättare sagdt anar-
kiska trosbekännelse; hvarvid han öppet
skymfade hela det nuvarande statsskicket och
principerne för detsamma. GeneralAdvoka-
ten uppfordrade de anklagade, att uttrycka
sig med mera grannlagenhet ; men de svarade
alla, alt de med dylika yttranden som Thou-
rels ansågo sig böra uppfylla en pligt emot
sambället. En person, som kallade sig med-
borgaren Bonnias, beviste att Chartan alde-
les icke vore någon sanning, utan ren dikt,
lögn och erkelögn!! Ty, sade han, hvar vo-.
re vål likbeten inför lagen? Funnes den väl
i Vallagarne? Funnes den hos Konungen?
man hade ju ställt honom örver lagarne! Vi-
dare sökte han bevisa att de unga alldeles
liknade de gamle, bvarvid han anställde en
jemförelse mellan Carl dem X:de och Ludvig
Philip, Polignac och Perier mellan Spaniens
underkufvande och Polens lemnande åt sitt
öde. Den lärde Citoyen Bonnias har här,
änder stormen af sin blinda yrsla ej ens för-
mått rädda så mycket af den enklaste logik,
att han kunnat varseblifva det omärkliga
svalget emellan det positiva och negativa i
politiken som i allt annat. Ingen bar med
mera värme än vi kunnat upphäfva oss mot
det ömkliga i den negativa roll Herr Pårier
och consorter spelat, men om vi, med hvarje
sann fribetsvän ej utan den djupaste grämelse
kunnat se, huru han med armarne i kors å-
o o oo OA
skådat Polens undergång, påstå: vi derföre ic-
ke att han velat skicka en armd för att hjel-
pa Kejsaren af Ryssland att underkufva det-
ta land; ett förfarande som ensamt skulle rätt-
visat en jemförelse mellan honom och den
Mivistere, som drog försorg om invasionen i
Spanien 1823, emellan sestaurationens svarta
och hvita Jesuiter och Julirevolutionens tre-
färgade dito. GeneralAdvokaten yrkade be-
straffoing för flera bland de mest laglösa yt-
tranden, som af talarne fälldes. Trenne bland
Advokaterne förklarade, att derest Domstolen
vidblef sin partiskhet (alt nemligen upplaga
GeneralAdvokatens framställningar), kunde de
icke längre uppfylla sin pligt, utan måste af-
Jagsna sig. Rättens president lät tillstänga
vägen för den ena af dem Allier (som af sin
chent hela tiden benämndes Citoyen Allidr)
och Gene:alAdvokaten yrkade mot honom
suspension. Nu begärde hans client Raspail
ordet till sin Advokats försvar. Detta vägra-
des honom af Presidenten, såsom alldeles ut-
om oränsen för vällteosånoens eventlioa fören