verksam del i de vigtigaste debatter. Vi förbigå med tystvad drottning GCarolinas rättegång, hvilken agde rum 18203; den del han, som ordförande i Sällskapet för utbredandet af nyttiga kunskaper tagiti des skrifter, och att han grundlagt Londons universitet, Vår afsigt har varit att säga några ord om hans yttre och bans karakter, samt att lemna en teckning af talaren och statsman-. nen. Lord Broughams anletsdrag äro ytterst sträfva; bans panna är hög, bavs bals lång och sen full, bansmun, näsa och ögon tyckas, om jag så får säga, liksom sammangjutna om hvarandra I midt i ansigtet ; hans hufvud är ingalunda vackert; men röjer, från bvilken sida det betraktas, tvdligt det inneboende snillet. Ögonen, helt och hållet gömda under breda skrynkor, tyckas försvitna, när ban afhör någon, eller öfverdragas med en -hinhaktig betäckning, som beiöfvar dem de förfärande blixtar, som eljest skjuta fram ir detn, hvilket döljer Kangs tankar och afsigter, äfven för den skärpsyntaste forskning. bord Brovghams utseende är alfvarsamt, sorgbundet, dystert öch nästan frånstötande; hans former äro kantiga, benak tiga och tinga: Under ana samtal är han alltid kall och obekymrad om allt; havs: delser koncentreras liksom i ett citadell, hvilket intet atilleri skule kufva, ingen mina skaka; och äfven när han uppenbarar hela kraften af sin vältalighet, när hans åhörare äro skakade af hans ord, och hans röst ljuder likt åskan på afstånd, hvilken ingen af vår tids talare mera liknar än han, när det omedelbara föremålet för hans förebråelser liggeri den grymmaste och plågsammaste döds skamp — äfven då är uttrycket i hans ansigte kallt och dystert, och han triumferar öfver andras passioner; medan han sjelf synes upphöjd öfver allt hvad passion heter, Man må ej i stilen af Lord Broughams vältalighet och i uppställningen af hans tal söka en smäktande ljufhet, melodi och cadence. Denne talare väljer företrädesvis de skarpaste och strängaste uttryck. Han går till väga som n fullkomlig mästare i slutkonst och skarpsinnighet; och då han åsidosätter de klassiska formerna, behöfva hans ordvändningar och allusioner strängaste granskning för att bli regelbundna. Ofta bildar en enda mening ett fulländadt tal, och likväl är hans logik så klar, att föreningen af talets alla delar synes fullkomlig, och hvar och en är nyckeln till den följande. Lord Broughams stil skulle kunna jemföras med en koncavspegel, som icke kastar spridda strålar, utan hvars ljus är helt och hållet concentreradt i en stark och oemotståndlig brännpunkt. Lord Brougham framgår 1cke på en rak och jemn väg; han börjar med att utveckla en spiral, hvars vidlyftiga kvökningar han småningom sammantränger för att rigta dem emot bufvudpunkten för anfallet. Man inser i början icke hvad han åsyftar med de mångfaldiga materialier han hopar framför sig. Man öfverraskas af hans svängningar omkring den egentliga stråten; men i den mån