RV VS 7 ER Lenande salfva åt Hr Wuirr — att lägga i på hjertat. Tyrannen Dionysius i Syracusa dog af glädje deröfver att ett af hans poemer vann priset i Athen. Likaså sades det länge, att Herr Gustaf Adolf Wulf i Stockholm hade dött af en motsatt anledning, vemligen at förargelse deröfver, att han icke vann Medborgarens pris — de ryktbara 50 Dukaterna. Manbeklagade honom ock allmärt ; — men tiil allas förvåning, såg man i Argi LördagsNuwmmer att Herr Wulf återv:skrifvit en lång läxa om dukaternå; och: man drog devaf den conclusion, att både lifvet och förargelsen ännu hävga utishonom. ; Det är förskräckligt hvad Herr Wulf bråkar, — — . Herr Wulf söker jäfva Juryns svåra dom öfver hans skrift; och vill likväl att allmänheten skall tro hans egen försäkran att: hön är förträfflig. Men Herr Wulf, såsom skriftens köttelige fader, är ju den jäfvigaste af alla hennes Domave: Herr: Wulf söker bevisa, att den prisbelönta afhandliogen var ganska skral; men då competenta Domare förklarat, att den likväl förtjente priset i jemförelse med Herr Wulfs; hvad följer deraf? — Jo att; Herr FVulfs skrift var ännu skralare. Den som täflar för ett pris och går miste derom gör bäst i att dölja sin förtret och tiga och lida. Hvarför skall han just skrika ut för ällmänheten: det är Jag som fålt läng näsa? Klokast hade varit tör Herr Wulf, att svälja ned harmen, och slå de 50 dukaterna ur hågen. Förargelsen förkortar lifvet, gör sömnlöshet gråa hår, sur uppsyn, och mera sådant. — Care vill kill a cat — säger jn det gamla Engelska ordspråket. En så cholerisk man, som Hr W. borde alldrig täfla för något pris.