RV VS 7 ER
Lenande salfva åt Hr Wuirr — att lägga
i på hjertat.
Tyrannen Dionysius i Syracusa dog af
glädje deröfver att ett af hans poemer vann
priset i Athen. Likaså sades det länge, att
Herr Gustaf Adolf Wulf i Stockholm hade
dött af en motsatt anledning, vemligen at
förargelse deröfver, att han icke vann Med-
borgarens pris — de ryktbara 50 Dukaterna.
Manbeklagade honom ock allmärt ; — men tiil
allas förvåning, såg man i Argi LördagsNuwm-
mer att Herr Wulf återv:skrifvit en lång lä-
xa om dukaternå; och: man drog devaf den
conclusion, att både lifvet och förargelsen
ännu hävga utishonom. ;
Det är förskräckligt hvad Herr Wulf brå-
kar, — — .
Herr Wulf söker jäfva Juryns svåra dom
öfver hans skrift; och vill likväl att allmän-
heten skall tro hans egen försäkran att: hön
är förträfflig. Men Herr Wulf, såsom skriftens
köttelige fader, är ju den jäfvigaste af alla
hennes Domave:
Herr: Wulf söker bevisa, att den prisbelön-
ta afhandliogen var ganska skral; men då
competenta Domare förklarat, att den likväl
förtjente priset i jemförelse med Herr Wulfs;
hvad följer deraf? — Jo att; Herr FVulfs
skrift var ännu skralare.
Den som täflar för ett pris och går miste
derom gör bäst i att dölja sin förtret och tiga
och lida. Hvarför skall han just skrika ut
för ällmänheten: det är Jag som fålt läng
näsa? Klokast hade varit tör Herr Wulf,
att svälja ned harmen, och slå de 50 duka-
terna ur hågen. Förargelsen förkortar lifvet,
gör sömnlöshet gråa hår, sur uppsyn, och
mera sådant. — Care vill kill a cat —
säger jn det gamla Engelska ordspråket. En så
cholerisk man, som Hr W. borde alldrig täf-
la för något pris.