hos sin omgiining 1 tygek Men, mine Herrar, den enskilda sparsamheten är både i sina motiver och sina resultater vidt skiljd från den Kungliga: Antar man att Kungadömet ökas i kraft i förhållande till den massa af kreatur det förmår att fasthålla omkring sig, så blir Konungen sjelf intresserad i en dålig förvaltning af sina egendomar, emedan Konungens intressen äro vida starkare än godsegarens. Begäret att öka sin enskilda förmögenhet kan förmå en furste, som eljest är god hushållare, att slösa på vissa saker, som ej ruinera någon annan än staten; och man ser nästan alltid privat-domänerna ökas i förhållande till de skänker hvarmed hofmännen öfverbopas, allt till stor mehn för stats-cassan. Vi hafva hört yttras, med ett allvar som gränsar till det otroliga: Men hvad skall man väl göra af alla dessa palatser, om man icke vill göra dem till domäner ? Men, mine herrar, om hofvet upprättas å nyo, hvad blir följden? Man skall icke mera säga: hvad skall man väl göra af så många palatser; utan? hvad skall man väl göra afså många hofmän? Och se, då nödgas man öfverträda lagarne för att göra dem till viljes; intrasla våra financer för att göra dem till viljes; taga sin. tillflykt till förening af grader och tjenster hos en och samma person (cumul) för att gifva dem medel att underhålla sin ställning vid hofvet, uppfinna skamlösa sinecurer och slutligen — å oyo beträda revolutionens bana. Mine hervar! Efter 1789 och 1830 årens revolutioner hafva de gamla, privilegierade klasserna förlorat det som utgjorde deras styrka. Det är ej mera statsmakternas opposition man måste söka; det är deras fullkomliga harmoni, deras gifna öfverensstämmelse med den allmänna viljan, som bör eftersträfvas. Att skapa en aristokrati elier ett hof i närvarande ögonblick, då derutaf blott strödda spillror återstå, det är att med all makt söka sprida giftet, för att skaffa anseende åt motgiftet. Då jag på det högsta motarbetar hvarje civil-lista, så uttänkt, att den måste ge nytt lif åt hof-sinnet, är jag likaledes långt ifrån att samtycka till något beslut, som skulle öfverlemna åt konungen, såsom en del af hans fasta egendom herreråtten öfver National-Museerna och de kongliga fabiikerne, eller med andra ord herraväldet öfver konster och konstnärer. Under Kejsareväldet voro konsterna Hofmän; efter restaurationen blefvo de på en gång Hofmän och Gudelige. Vore det icke en gång tid att se dem blifva nationella, att se dem egna sitt snille åt Frankvikes ära, åt stora mäns minne, åt mensklighetens framsteg. Staten är ingenting skyldig artister som icke gagna densamma. Hvad blir det val af om den rigtning man ger dem är falsk och förderfvad? Fria konsterna kunna icke utan att vanhelgas blifva en Kronans möbel. Om Konstnären tvingas att vänta sin ära PG KS a TN 7 a