hos sin omgiining 1 tygek Men, mine Herrar,
den enskilda sparsamheten är både i sina mo-
tiver och sina resultater vidt skiljd från den
Kungliga:
Antar man att Kungadömet ökas i kraft i
förhållande till den massa af kreatur det för-
mår att fasthålla omkring sig, så blir Konun-
gen sjelf intresserad i en dålig förvaltning af
sina egendomar, emedan Konungens intressen
äro vida starkare än godsegarens.
Begäret att öka sin enskilda förmögenhet
kan förmå en furste, som eljest är god hus-
hållare, att slösa på vissa saker, som ej ruine-
ra någon annan än staten; och man ser nästan
alltid privat-domänerna ökas i förhållande till
de skänker hvarmed hofmännen öfverbopas, allt
till stor mehn för stats-cassan.
Vi hafva hört yttras, med ett allvar som
gränsar till det otroliga: Men hvad skall man
väl göra af alla dessa palatser, om man icke
vill göra dem till domäner ? Men, mine her-
rar, om hofvet upprättas å nyo, hvad blir
följden? Man skall icke mera säga: hvad skall
man väl göra af så många palatser; utan?
hvad skall man väl göra afså många hofmän?
Och se, då nödgas man öfverträda lagarne för
att göra dem till viljes; intrasla våra finan-
cer för att göra dem till viljes; taga sin. till-
flykt till förening af grader och tjenster hos
en och samma person (cumul) för att gifva dem
medel att underhålla sin ställning vid hofvet,
uppfinna skamlösa sinecurer och slutligen — å
oyo beträda revolutionens bana.
Mine hervar! Efter 1789 och 1830 årens re-
volutioner hafva de gamla, privilegierade klas-
serna förlorat det som utgjorde deras styrka.
Det är ej mera statsmakternas opposition man
måste söka; det är deras fullkomliga harmo-
ni, deras gifna öfverensstämmelse med den all-
männa viljan, som bör eftersträfvas.
Att skapa en aristokrati elier ett hof i när-
varande ögonblick, då derutaf blott strödda
spillror återstå, det är att med all makt söka
sprida giftet, för att skaffa anseende åt mot-
giftet.
Då jag på det högsta motarbetar hvarje ci-
vil-lista, så uttänkt, att den måste ge nytt lif
åt hof-sinnet, är jag likaledes långt ifrån att
samtycka till något beslut, som skulle öfver-
lemna åt konungen, såsom en del af hans fa-
sta egendom herreråtten öfver National-Mu-
seerna och de kongliga fabiikerne, eller med
andra ord herraväldet öfver konster och konst-
närer.
Under Kejsareväldet voro konsterna Hof-
män; efter restaurationen blefvo de på en
gång Hofmän och Gudelige. Vore det icke
en gång tid att se dem blifva nationella, att
se dem egna sitt snille åt Frankvikes ära, åt
stora mäns minne, åt mensklighetens fram-
steg.
Staten är ingenting skyldig artister som ic-
ke gagna densamma. Hvad blir det val af
om den rigtning man ger dem är falsk och
förderfvad? Fria konsterna kunna icke utan
att vanhelgas blifva en Kronans möbel.
Om Konstnären tvingas att vänta sin ära
PG KS a TN 7 a