ee RA Rn EO
många fall är öfver oss, i förnuftiga institu-
tioner, har satt en gräns härföre, hvaremnt
hos oss sjelfva titlarne anses som meriter, och
tagas till grunder vid befordringar. t) Vi se
stadiga Svenske män göra serskilda undei-
dåniga ansökningar att få brillantera sina
stjernor, att få nyttja sköldhållare på sina
vapen, och låta sy galoner på sina benkläder
— allt i den allvarsamma norden.
Det är till en del sannt, hvad Fäderneslan-
det anmärker, att nemligen jemlikhets-begaä-
ret förleder massan attsöka efterapa de hög-
re; — men det måste ätven medgifvas, att om
de höga gåfve bättre exempel , så ledde och
efterföljden deraf till bättre resultater. Då de
tongifvande i ett samhälle lemna efterdömen
af redbarhet, allvar och karakterens värde:
om de aldrig gynna krypande oduglighet och
karakterslös tjenstfärdighet, så blifver snart
följden, att äfven hos de lägre uppenbarar sig en
bättre rigtning, än till fåfänga och lycksökeri.
Vi tro derföre att skulden till den förderf-
liga flärd, som Fäderneslandet anmärkt hos
Hopen , och likgiltigheten för moraliteten i
medlen att tillfredsställa den, icke ligger hos
de ovpphöjda klasserne, utan tvärtom hörer
till dem, som räkna sina anor. Det var icke
med hopen, utan med de högre i samhäl-
let, som Jugurtha hade gjordt bekantskap, då
han, återvändande från Rom, utropade, med
en återblick på den prunkande staden: Ur-
bem venalem mature periuram, st emtorem
inveneris! )
Anmärkningsvärd är Fäderneslandets starka
kärlek för den gamla chevalereska tid, då prå-
let hörde till de högre, såsom ett privilegium
exclusivum, och hopen icke djerfdes efter-
apa det. Lyxen tilihör dock icke det ena
ståndet mer än det andra, och då de höga
klaga öfver de ringares yppighet, är det mer-
eudels afundsjuka öfver de industriella klas-
sernas stigande välde, som utgör motivet.
Hvilken lära, att de, som lefva af de arbetan-
des skatter, till och med vilja neka dem, att
fritt begagna det de hafva öfver!
Direkta förbud uträtta mot lyxen ingenting,
och enskilda föreningar fösa. Både Romarne
och i sednuare tider Fransmän och Schiveitza-
re hafva fruktlöst försökt verkan af öfverflöds-
förorordningar; och hos oss voro dylika af K.
Carl Xlite mera till skada än gagn. Förgäf-
ves lade han 20, 70 och 100. D:s böter på dem
) Titelraseriet i Sverige har snart uphun-
nit Tyskarnes. Ehuru rådlösa vi äro,
hafva vi dock Råder öfverallt. Ko-
pung Fredrik II i Preussen botade nästan
sitt folk för denna sjuka; men det har
sedan fått recidif. En pappersfabrikant
som hade uppfunnit en förbättring vid
lumpförädlingen, begärde haärföre af Kon.
Fredr. en titel. Konungen utnämnde ho-
nom till Lumpen Ratli. Mannen begärde
då i underdån. att få någon bättre titu-
latur, och wpphöjdes till: IVirklicher
Lumpen Rath.