ANEMI HEJIHNSNAE HMASIC ej kunna stamplas
med vanära, då rättigheten dertill är inför-
frvad med vår tryckfrihet och stadgandet
derom utgör en beståndsdel af en af Sveriges
grundlagar... Motiverna för anonymitetens god-
kännande med den kontroll Tryckfrihetslagen
föreskrifver, hade om rummet tillåtit det här
bördt intagas; men man tror sig göra bättre
att hänvisa till hvad en temmeligen godkänd
författare öfver detta ämne yttrat.) Man är
ledsen, att den store tänkaren Leopold icke
tänkt lika med den store tänkaren G. M., hvil-
ken, en annan Påulus) berömmande sig af
sin svaghet, lärer påtruga hvem han råkar
kunskapen om det. venldskunniga auctorsska-
pet. Ivad särskilt angår recensionens gran-
skares anonymitet, synes den mer ån andra
böra blidare bedömmas, enär hans afsigt, på,
såsom :han trott, icke oädel grund, hufvud-
sakligen varit dermed, att den ärans Man, till
hvars försvar, jemte andras, han fattat i pen-
nan, icke skulle känna, hvilken den individ
varit, som till ett sådant ändamål användt
henne, en afsigt, hvilken han ock hoppas och
bar anledning tro vara fullkomligen vunnen.
Denna förträffliga afbandling bör läsas i sin
helhet; man vill blott derur göra några små
utdrag, tagna, det begripes, utan val och u-
tan tillämpning. Sid. 128. Har man ej sett
skribenter med ganska små egenskaper och en
alldeles sublim skamlöshet, så snart De salt
sig i hufvudet att spela någon roil, helst po-.
litisk, finna just i sjelfva .oblygheten att näm-
na sig, ett medel till framgång? — Sid. 120.
Har man sett .oanständiga, duamlustiga satirer,
under form af historia eller hwad helst annars,
emot personer, ämnen för den allmänna vörd-
nadenl, ller emot deras minnen? Det har va-
rit en författare som nämnt sig. — Har man
sett något ytterst skändeligt anfall emot med-
borgare? Det har varit en författare som nämn!
Sig.
Sid. 148. Man har sett hos oss, liksom i
andra länder, skrifter utmärkta af grof skrifart,
otimliga satser, .oblyga angripelser. Ni stud-
sar vid att likväl finna författarens namn rig-
tigt utsatt på titelbladet, Ilan sjelf deremot
skryter af denna dubbla skamlöshet; slutar ni
dvcaf att han är en hederlig man, ett mön-
ster af auctorlig rättskaffenhet?
Sid. 149. Det gifvesändtligen sådana, som
i sannihg -ej begära bättre än att få skrifva
dumt i fred, men som i fall af kritik ej ve-
ta annanttillflykt :deremot än personliga angri-
pelser, Ni skaH höra alla dessa beständigt if-
Aa mot anenymens otillbörlighet. De ville
serna som möjligt vore göra namnets utsättan-
de till en rar dygd hos dem sjelfva och dess
atelemnande hos ndra till ett bevis aäf elakt
medvetande, till ett försåtligt bakhåll, en feg
ömskhet. Ingeoling är också hös dem natur-
tgare än detta påstående. Men de som ej haf-:
va deras orsaker, -de som oväldigt besinna en
ann författares kalletse och svårigheter, de
änka vanligen med större billighet.
