ANEMI HEJIHNSNAE HMASIC ej kunna stamplas med vanära, då rättigheten dertill är införfrvad med vår tryckfrihet och stadgandet derom utgör en beståndsdel af en af Sveriges grundlagar... Motiverna för anonymitetens godkännande med den kontroll Tryckfrihetslagen föreskrifver, hade om rummet tillåtit det här bördt intagas; men man tror sig göra bättre att hänvisa till hvad en temmeligen godkänd författare öfver detta ämne yttrat.) Man är ledsen, att den store tänkaren Leopold icke tänkt lika med den store tänkaren G. M., hvilken, en annan Påulus) berömmande sig af sin svaghet, lärer påtruga hvem han råkar kunskapen om det. venldskunniga auctorsskapet. Ivad särskilt angår recensionens granskares anonymitet, synes den mer ån andra böra blidare bedömmas, enär hans afsigt, på, såsom :han trott, icke oädel grund, hufvudsakligen varit dermed, att den ärans Man, till hvars försvar, jemte andras, han fattat i pennan, icke skulle känna, hvilken den individ varit, som till ett sådant ändamål användt henne, en afsigt, hvilken han ock hoppas och bar anledning tro vara fullkomligen vunnen. Denna förträffliga afbandling bör läsas i sin helhet; man vill blott derur göra några små utdrag, tagna, det begripes, utan val och utan tillämpning. Sid. 128. Har man ej sett skribenter med ganska små egenskaper och en alldeles sublim skamlöshet, så snart De salt sig i hufvudet att spela någon roil, helst po-. litisk, finna just i sjelfva .oblygheten att nämna sig, ett medel till framgång? — Sid. 120. Har man sett .oanständiga, duamlustiga satirer, under form af historia eller hwad helst annars, emot personer, ämnen för den allmänna vördnadenl, ller emot deras minnen? Det har varit en författare som nämnt sig. — Har man sett något ytterst skändeligt anfall emot medborgare? Det har varit en författare som nämn! Sig. Sid. 148. Man har sett hos oss, liksom i andra länder, skrifter utmärkta af grof skrifart, otimliga satser, .oblyga angripelser. Ni studsar vid att likväl finna författarens namn rigtigt utsatt på titelbladet, Ilan sjelf deremot skryter af denna dubbla skamlöshet; slutar ni dvcaf att han är en hederlig man, ett mönster af auctorlig rättskaffenhet? Sid. 149. Det gifvesändtligen sådana, som i sannihg -ej begära bättre än att få skrifva dumt i fred, men som i fall af kritik ej veta annanttillflykt :deremot än personliga angripelser, Ni skaH höra alla dessa beständigt ifAa mot anenymens otillbörlighet. De ville serna som möjligt vore göra namnets utsättande till en rar dygd hos dem sjelfva och dess atelemnande hos ndra till ett bevis aäf elakt medvetande, till ett försåtligt bakhåll, en feg ömskhet. Ingeoling är också hös dem naturtgare än detta påstående. Men de som ej haf-: va deras orsaker, -de som oväldigt besinna en ann författares kalletse och svårigheter, de änka vanligen med större billighet.