denba Iraäangang , men atlteruppliitvadt ni och under gynnaude utsigter, fortfarande arbeta på Ryska rikets organiserande och förstöring. Vi vilja visserligen ieke vid ofvanstående uppsats fästa större vigt än som i allmänhet möjligen kan tillerkännas en tidningsartikel; men då flere af de deri framställde förhållanden, flere af de vigtigaste slutföljderne för framtiden grunda sig på allmänt kända facta, torde den dock förtjena ett allvarligt begrundande. Så t. ex. vet man alltförväl att sedan längre tid tillbaka två partier i afseende på den yttre politiken verkligen funnits inom Ryssland; det ena, till det mesta bildadt af den höga Aristokratin, ville alltid göra Ryssland till en eröfrande stat, en verldsmonarki om möjligt. Ifrigt sökte detta parti tillegna sig åtminstone ytan af Europeisk civilisation för att med dess egna vapen underkufva Europa. Det andra deremot, mera ägta Ryskt till sin natur, sökte framförallt concentrera regeringens myndigbet, såg ogerna Aristokratins myndighet och, tillfredsställdt med Ryssland sådant det var, ville det blott potentiera upp det till en fullständig österländsk despoti och fruktade inkräktningarne på det civiliserade Europas område mera än det önskade dem. När regenthuset någon gång lyssnade til! detta partis insinuationer, som visserligen för furstarne hade en ganska lockande sida, började Åvristokratin genast I tysthet — ty i sådana länder sker allting i tystnad och mörker — röra sig, och Furstarne samt deras rådgifvare hemtade sällan 1 langden någon fördel af sina försök att göra sig lösa från dess inflytande. Detta parti — som vi i motsats till den på eröfringar hegifma Aristokratin vilja kalla det fredliza — hyllades af Kejsar Alexander, mot slutet aj sin lefnad , Storfursten Constantin, Diebitsch och, om vi ej bedraga 088, äfven den utmärkta i Svenska krigshistorien ryktbare Kasnensky. Att aristokratin, såsom vår författare uppgifver, i närvarande ögonblick skulle hafva besegrat sina motståndare och vunnit Styrelsen på sin sida, låter så mycket rimligare, om man besinnar att det snart sagdt på samma gång lika hastigt som oförväntadt slapp de båda mest betydande män inom motpartiet Storfursten och den Sabalkanskyska Fältherrn, att der verkligen gjort stora uppoffringar under Polska kriget och naturligtvis ej föorsummat att derföre fordra belöning, samt slutligen, att det på någon tid blifvit helt tyst med de förr i atla utländska blad kringspridda. onpphörliga försäkringarne om Ryss— A — — 2 mu —— — ————LL hr ee —— LL lands kärlek till freden, hvaremot ett och annat rykte mpyligen cirkulerat om vissa mindre vävliga föreställningar både vid Franska och Engelska hofven. Unvder sådana Törbållanden, då vederbörande fröjda sig åt de gynnande utsigterför Ryska rikets. förstöring torde utsisterne för avdra länders bibehållande af fred och oberoende anses mindre hugoande, 0 1 . Oo 1 ee ee FULA