sinnade och ädla bemödanden, angrep han
sjelfva personerne uti deras afsigter, samt
åljög dem ett aristokratiskt intresse och
ståndshögfard, såsom motiver för allt hvad
de företogo.
För att göra detta sannolikare hos mäng-
den, begagnades några verkliga förhastan-
den såsom bevis, och derpå utskrek Argus
genast att oppositionen icke var nognatio-
nel, och bifogade påståendet , att blott den-
na opposition drefs undan, så skulle snart en
annan uppstå, mera genomgripande och upp-
riktig. Märkom härvid, att anfallet riktades
endast emot Adeln och Bondeståndet, de
enda der någon egentlig opposition fanns,
och der man vågade anmärkuingar till
ConstitutionsUtskottet. Intet ord yttrade
han hvarken emot Preste och BorgareStån-
den, der oppositionen, så vidt den uppenba-
rade sig, var efter Argi egen måttstock
minst nationell, eller emot Regeringens fa-
voritprojekter. )
Det är förvånande att se dena likhet
som äger rum emellan denna Argi politik
under sista Riksdag, och den köpta De-
magogen och Blanksmörjstillverkaren Hunts
hbandlingssätt i sista Engelska Parlamentet,
1 reformfiågan. Denne Hant, bvars ra-
dikala och öfverdrifna deklamationer hvarje
reformens vän rättvisligen fördömer, an-.
sågs allmänt såsom köpt af reformens fi-
ende; ty så snart billen kom under de-
batt, började han tala emot den, såsom icke
nog genomgripande, icke nog nationell: all-
deles som vår Argus i sitt Cerberus-kall
emot oppositionen, Också ropade refor-
mens fiender vanligen hör och bravo.
ät Hunt, likasom Den Objudre Gästen
sökte inbilla oss att Argus visste mer am
hela oppositionen. Än mer: under de ny-.
ligen pas:erade folkmötena, då den En-
gelska Pöhelfursten höll sina intåg i stä-
derna och talte till folkhoparne, så var
det egeotliga themat för hans yttranden,
att det icke vore Eordernas och Aristo-
kratjens, utan reformisternes och Whigs
fel, om Engelska folkets rättigheter, åsi-
dosattes. Afven häruti har Argus troget
liknat honom, då han under och efter
Riksdagen onphörligt lät förstå, att det icke
få mycket var Regeringens, som opposi-
tionens fel, att folkets sak ingenting vun-
nit, — Den Engelska allmänheten har like
väl icke varit narr for Hunts konstgrepp,
och bar till och med sträckt oviljan ända
till hans blanksmörja, som den upphört
att köpa, likasom- allmänheten bär börjar
) Ett talande exempel. på det hycklade
nilet lör nationens sak visade Argi
manöver 1 frågan om skeppshandeln,
der han länge antydde, ätt han vore i
besittning af den rätta hemligheten hu:
rn denna sak ckuöulle hedrifvac: men nan