Som ville spejarn böra Och smickrarn pY en gång. Olycklige! förledd att beggedera blifva, Du gläds att ej blott ses,t men få allt högre klifva Vid fingret, som i mjugg den mäktige dig ger. Men på hvad slipprig höjd står ej hans egen lycka! Ett vindkast den kan rycka, Oeh din tillika, ner. Bolivars död, af O. F., innehåller åfven flere vackra partier; i synperhet är början lyckad. Men vi återkomma till utdraget af De Allierade : Det var en stormig tid. Emot en enda man Europas skaror Sig vältrade, som Alpens snölaviner Mot ensam lager uti Mincios dal. Dock svår var striden innan jätten föll Med uppryckt rot, som trängt mot jordens : hjerta. Mot Lejonet i Öknen gällde striden, Det djerfva, hvilket lekt med kungakronor, Som bäckens våg med lätta kiselstenar, I ledband fört förmätet menskohjertan, Som oceanen kastar hit och dit Ett skepp af flarn, på hvilket barnen timrat. Det skulle straffas för de fracka brott, Och ryckes neder från den branta höjden, Uppå hvars hjessa det sig svingat opp. Med egen kraft, som soln på firmamentet. Svårt var det att fördraga Autokraten Som trängt, ofrälse, med sitt svärd i hand Ibland den helga skaran af högborna Monarker, längtande att sjunka ned I skötet af der fredligt ärfda thronen, Som barnen uti farfars gamla stol Den kampen gällde nu det högsta pris Som nånsin sattes för ett hunnet mål, En vunnen seger, gällde verldens spira, Och, om den icke vanns, ett fall så djupt, Som Gäas söners. från. Kronions borg. Det var förgäfves. Fåfängtslöste hjelten Det starka skimret af sitt snilles fackla: Det mäktar ej, att lysa upp den natt Af faror, hotande att äfven höha Aans fordna bragders ljusa pyramider. Förgäfves slungarv krafter ut sin blixt: Den krossar ej, den störtar ej till jorden Som fordomdags, förskräckta legioner, Och nya härar växte upp: alltjemt Ur blodbestänkta fälten, der han vunnit; Af egna segrar tärs han småningom, Som jordisk hydda ofta smälter hän Der snillets gudagnista fängslad qväljes. Förgäfves sluta än, med blanka svärd, D3 tappre, trogna, mångbepröfvade En ring kring kjelten, somen krans afstjovnor Sig sluter kjing em måne i dess nedan. Och lyckan flyger från sin älsklings fana, Som hennes kärlek ägde mer äm någon i knd dödlige, som stolt har vandrat på De hjeltars höga, solbeglänsta bana. Men fiämst ibland de djupa leder tågar, Med vild: och bister blick, den höga. Hämd , Utiräfvande åt sig ett blodigt offer,