Som ville spejarn böra
Och smickrarn pY en gång.
Olycklige! förledd att beggedera blifva,
Du gläds att ej blott ses,t men få allt högre klifva
Vid fingret, som i mjugg den mäktige dig ger.
Men på hvad slipprig höjd står ej hans egen lycka!
Ett vindkast den kan rycka,
Oeh din tillika, ner.
Bolivars död, af O. F., innehåller åfven
flere vackra partier; i synperhet är början
lyckad. Men vi återkomma till utdraget
af De Allierade :
Det var en stormig tid.
Emot en enda man Europas skaror
Sig vältrade, som Alpens snölaviner
Mot ensam lager uti Mincios dal.
Dock svår var striden innan jätten föll
Med uppryckt rot, som trängt mot jordens
: hjerta.
Mot Lejonet i Öknen gällde striden,
Det djerfva, hvilket lekt med kungakronor,
Som bäckens våg med lätta kiselstenar,
I ledband fört förmätet menskohjertan,
Som oceanen kastar hit och dit
Ett skepp af flarn, på hvilket barnen timrat.
Det skulle straffas för de fracka brott,
Och ryckes neder från den branta höjden,
Uppå hvars hjessa det sig svingat opp.
Med egen kraft, som soln på firmamentet.
Svårt var det att fördraga Autokraten
Som trängt, ofrälse, med sitt svärd i hand
Ibland den helga skaran af högborna
Monarker, längtande att sjunka ned
I skötet af der fredligt ärfda thronen,
Som barnen uti farfars gamla stol
Den kampen gällde nu det högsta pris
Som nånsin sattes för ett hunnet mål,
En vunnen seger, gällde verldens spira,
Och, om den icke vanns, ett fall så djupt,
Som Gäas söners. från. Kronions borg.
Det var förgäfves. Fåfängtslöste hjelten
Det starka skimret af sitt snilles fackla:
Det mäktar ej, att lysa upp den natt
Af faror, hotande att äfven höha
Aans fordna bragders ljusa pyramider.
Förgäfves slungarv krafter ut sin blixt:
Den krossar ej, den störtar ej till jorden
Som fordomdags, förskräckta legioner,
Och nya härar växte upp: alltjemt
Ur blodbestänkta fälten, der han vunnit;
Af egna segrar tärs han småningom,
Som jordisk hydda ofta smälter hän
Der snillets gudagnista fängslad qväljes.
Förgäfves sluta än, med blanka svärd,
D3 tappre, trogna, mångbepröfvade
En ring kring kjelten, somen krans afstjov-
nor
Sig sluter kjing em måne i dess nedan.
Och lyckan flyger från sin älsklings fana,
Som hennes kärlek ägde mer äm någon
i knd dödlige, som stolt har vandrat på
De hjeltars höga, solbeglänsta bana.
Men fiämst ibland de djupa leder tågar,
Med vild: och bister blick, den höga. Hämd ,
Utiräfvande åt sig ett blodigt offer,