riataädt KRUKA psStorrad. Yi anse oss Icke
ackhöfva inså i någon närmare analys då bo-
ken iecan varit ute någon tid, och som vi
ess vUunnilen förtient afsättning samt dess-
utom skulle vara Uulläcktigt känd genom
talcka utdrag i ett annat blad, om samma
biad endast bade flere Läsare.
Suapphanarne, Gammalt nytt om Skåne
från sjuttonde seklet, Svenskt original af
OK. är titeln på en nyligen utkommen
sogsan I 3 delar. Äfven detta arbete har
redan blifvit anmäldt uti ett par tidningar
och vi skola derföre nu endast i korthet
vid: öra det. ; ,
TEmot de inhemska roman- och novellför-
fattare, som uppträdt hos oss de senare å-
ren, har man, i bredd med många verkliga
förtjenster i naturmålning och tekning af
kostymer på den tid de haft att skildra,
hkyal med skäl kunnat anmärka, såsom en
bufvudsaklig brist, att de icke mäktat sam-
ja de spridda grupperna till något helt el-
ier sammanknyta handlingen så, att åskå-
darens intresse och uppmärksamhet stigit u-
tan att plågas af onaturliga språng eller
moliver till händelserna; att alla trådarna,
om vi så få uttrycka oss, ända till slutet
legat i författarens hand, utan att någon i
otid blifvit släppt eller afryckt, och att upp-
lösningen blifvit eukel utan att. vara platt,
och tillfvedsställande, för känslan utan att öf-
verspänna den eller lemna tomhet efter sig.
Af svårigbeten att uppfylla dessa fordrin-
aar bar det gamla ordspråket: ändan krö-
ner verket , saonolikt uppkommit. Med un-
dantag af flere ibland Teckningarna ur hvar-
dagslifvet, kan det icke nekas att våra
öfriga originalarbeten i samma väg, i öfrigt
förekomna nog tvärt afhuggna mot slutet,
så alt förf, kanske bade gjort bäst att li-
kasom någon gång vi publicister, när det
lider på sista stunder och Sättaren måste
hafva mannscript ivnan vi ännu hunnit fö-
ra en uppsats till den önskade conclusionen,
tillgripa den lyckliga nödhjelpen: fortsätt-
ning en annan gång; eller vi skola i en
hlifvande artikel närmare framställa den. el-
ler den delen af ämnet o. 8. v., hvilken?
utväg också blifvit hegagnad i den täcka
Blomman på Kinnekulle.
I. nyssnämnde: egenskap står, eoligt vår
tanka, författaren till Snapphanarne framför
sina föregångare. Uti första delen förekom-
ma väl ett par episoder, hvilka synas um-
bärliga för det hela; lItalienaren Kognolas
bela uppträdandet. ex. utgör endast ett nog
vidlyftigt bihang till teckningen af Genera-
lens karakter; och vissa beskrifningar i bör-
jaa äro för minutiösa; men så snart förf.
kommer in i sjelfva händelsen, låter han ic-
ke mera föra sig på afvägar; (med undan-
tag kanbända af nog mycket sceneri på
maskraden i Köpenbampn). Ju: längre man
higner fram i hoken, desto raskare blir
bandlingen, alltid med bibehållande af en