cans fruktan. Då han såg råbocken be-
trakta sig med cn så fredlig mine, glömde
han helt och hållet faran af sin belägenhet.
flan fattade med ena handen råbocken vid
ett af hornen, och drog med den avdra upp
sin jagtknif, Men i samma ögonblick gjor-
de: rådjuret ett hopp, och förde Duncan med
sig — utför precipisen. På detta sält stör-
tade de ned i ett djup af mer än 100 fot,
och igenfunbos ännu andra: morgonen lig-
gande - på stället, der de fallit, Slum-.
pen, som icke alltid är rältvis, vil-
le, att rådjuret i fallet kom under jäga-
ren och dog på stället, hvilket frälsade Dun-
cans lif, på bekostnad af ett ben, en arm
och trenne refben, som afbrötos. I detta
tillstånd återfann man honom ofvanpå den
döda bocken, och det var dessa blessyrer
som, på sätt jag förut nämnt, gjorde ho-
nom till krympling i hela sin lifstid. Jag
kan, under den moraliska synpunkten icke
gilla Duncans uppförande emod rådjuret —
ehuru Duncan var min vän, som det heter
i komedien; men frestelsen att se ett ville-
bråd komma och likasom sjelf bjuda sin
strupe åt knifven, kunde isanning vara nog
frestande för att triumfera öfver dygden hos
nästan alla rådjursjägare,