cans fruktan. Då han såg råbocken betrakta sig med cn så fredlig mine, glömde han helt och hållet faran af sin belägenhet. flan fattade med ena handen råbocken vid ett af hornen, och drog med den avdra upp sin jagtknif, Men i samma ögonblick gjorde: rådjuret ett hopp, och förde Duncan med sig — utför precipisen. På detta sält störtade de ned i ett djup af mer än 100 fot, och igenfunbos ännu andra: morgonen liggande på stället, der de fallit, Slum-. pen, som icke alltid är rältvis, ville, att rådjuret i fallet kom under jägaren och dog på stället, hvilket frälsade Duncans lif, på bekostnad af ett ben, en arm och trenne refben, som afbrötos. I detta tillstånd återfann man honom ofvanpå den döda bocken, och det var dessa blessyrer som, på sätt jag förut nämnt, gjorde honom till krympling i hela sin lifstid. Jag kan, under den moraliska synpunkten icke gilla Duncans uppförande emod rådjuret — ehuru Duncan var min vän, som det heter i komedien; men frestelsen att se ett villebråd komma och likasom sjelf bjuda sin strupe åt knifven, kunde isanning vara nog frestande för att triumfera öfver dygden hos nästan alla rådjursjägare,