vä: SELIN 0 bated BU 2 rau Alclis ULL aALLaAUL
mig.
Mer än 20 år förut hade; Duncan varit
sina bröder behjelplige att undersöka en
betestrakt uti bergen. Denna trakt bestod
af en stor sträcka af klippor, skog, kärr,
sjöar och branter.
En dag bade ectt lam bortkommit från
bjorden, och Duncan, som hade skickat sina
berdur åt ett håll för att uppsöka det,
gick sjell åt ett annat, för att leta efter
flyktingen.
tan träffade på sin kosa en trång gång-
stig som ledde till spetsen af ett berg, längs
efter en förskväckande brant. Stigen blef
mer oeh mer farlig, koapt fanns det en
tillräcklig yta att få fotfäste, och vägen
var så slipprig, så brant och förskräckande,
att den hade varit aldeles otillgänglig för
hvar och en annan än en bergsbo med van
gång och säkert öga. Vägen han hade att
gå, böjde sig nästan lodrätt och begrånsa-
des till venster af djup, i hvilket man icke
kunde titta ned utan att få svindel, Men
Duncan gick oförskräckt på, under det han
än kvisslade någon soldatvisa, än åter såg
sig uppmöärksamt före, då stigen var så svår
att den fordrade denna försigtighet.
På detta sätt hade han kommit halfva
vägen upp på berget, då han på en gång
vid ett af de mest branta ställena, der han
nästan sagdt var upphängd i laften, blef
varse en råbock, som kom aldeles midt e-
mot honom på samma stig. Om han haft
sin bössa med sig, så kunde intet möte haf-
va varit angenämare; . men som han icke
hade denna fördel öfver ödemarkens inne-
byggare, så kunde han icke undvika att
känna någon oro, Hvarken han eller dju-
ret kunde retirera; ty råbocken hade icke
rum att vända om der ban stod, och Duncan
kände alltför väl råbockarnes vana för att
veta, att, om han sjelf vändt ryggen till, så
bade bocken gifvit honom en knuff i sam-
ma ögonblick, Båda stadnade derföre en
stund orörlige och betraktade hvarandra, ic-
ke utan förvirring.
Slutligen började råbocken, som var af
det största slaget, att sänka sin förfärliga
panna emot marken, såsom dessa djur van-
ligen göra när hundarnaväro inpå dem och
bereda sig att anfalla jägaren eller hunden.
Duncan, som genast insåg olikheten af
denna strid, sökte nu sin sista resurs deruti,,
att han lade sig rak lång ned på den sma-
la brädden af klippan, utan att göra den
minsta rörelse, allt af fruktan att uppreta
det vilda och misstänksamma djuret, I den-
pa ställning förblefvo de båda i tre å fyra
timmar på afsatsen af ett berg, som skulle
hafva inspirerat Salvator Rosas pensel.
Ändtligen tycktes råbocken hafva ledsnat
härvid och beslutat trotsa hindret som var
i hans väg, ty han nalkades Duncan, fast-
än långsamt och med yttersta försigtighet
Då han kommit helt nära intill bergsbon
krökte han halsen och satte ned hufvudet
lika som för att examinera honom på när-