vä: SELIN 0 bated BU 2 rau Alclis ULL aALLaAUL mig. Mer än 20 år förut hade; Duncan varit sina bröder behjelplige att undersöka en betestrakt uti bergen. Denna trakt bestod af en stor sträcka af klippor, skog, kärr, sjöar och branter. En dag bade ectt lam bortkommit från bjorden, och Duncan, som hade skickat sina berdur åt ett håll för att uppsöka det, gick sjell åt ett annat, för att leta efter flyktingen. tan träffade på sin kosa en trång gångstig som ledde till spetsen af ett berg, längs efter en förskväckande brant. Stigen blef mer oeh mer farlig, koapt fanns det en tillräcklig yta att få fotfäste, och vägen var så slipprig, så brant och förskräckande, att den hade varit aldeles otillgänglig för hvar och en annan än en bergsbo med van gång och säkert öga. Vägen han hade att gå, böjde sig nästan lodrätt och begrånsades till venster af djup, i hvilket man icke kunde titta ned utan att få svindel, Men Duncan gick oförskräckt på, under det han än kvisslade någon soldatvisa, än åter såg sig uppmöärksamt före, då stigen var så svår att den fordrade denna försigtighet. På detta sätt hade han kommit halfva vägen upp på berget, då han på en gång vid ett af de mest branta ställena, der han nästan sagdt var upphängd i laften, blef varse en råbock, som kom aldeles midt emot honom på samma stig. Om han haft sin bössa med sig, så kunde intet möte hafva varit angenämare; . men som han icke hade denna fördel öfver ödemarkens innebyggare, så kunde han icke undvika att känna någon oro, Hvarken han eller djuret kunde retirera; ty råbocken hade icke rum att vända om der ban stod, och Duncan kände alltför väl råbockarnes vana för att veta, att, om han sjelf vändt ryggen till, så bade bocken gifvit honom en knuff i samma ögonblick, Båda stadnade derföre en stund orörlige och betraktade hvarandra, icke utan förvirring. Slutligen började råbocken, som var af det största slaget, att sänka sin förfärliga panna emot marken, såsom dessa djur vanligen göra när hundarnaväro inpå dem och bereda sig att anfalla jägaren eller hunden. Duncan, som genast insåg olikheten af denna strid, sökte nu sin sista resurs deruti,, att han lade sig rak lång ned på den smala brädden af klippan, utan att göra den minsta rörelse, allt af fruktan att uppreta det vilda och misstänksamma djuret, I denpa ställning förblefvo de båda i tre å fyra timmar på afsatsen af ett berg, som skulle hafva inspirerat Salvator Rosas pensel. Ändtligen tycktes råbocken hafva ledsnat härvid och beslutat trotsa hindret som var i hans väg, ty han nalkades Duncan, fastän långsamt och med yttersta försigtighet Då han kommit helt nära intill bergsbon krökte han halsen och satte ned hufvudet lika som för att examinera honom på när