ner gå omkring öfverallt och förkunna att
Ar Peier gjort rätt, att han bör fortgå på
den bana han åt sig öppnat och att rege-
ringen kan våga allt emedan den numera
ej har något att frukta.
Detta låter allvarsamt och fordrar att öf-
vervägas.
Efter en stor hvälfning känner man snart
sagt allt åsidosättande behof af lugn. De
allmänna skakningarne äfventyra interessena,
kasta egodelarne och eganderätten öfverän-
da, och derför göra ej folken just revolu-
tioner alla dagar; men am de också ej sättas
i rörelse af hvarje litet intrång i deras rät-
tigheter, föra de dock ordentligt bok öfver
dem och deras minne är i sådana fall för-
vånande. Finnes det t. ex. i närvarande
stund någon enda arbiträr handling begån-
gen af restaurationen, som man ej förtraffli-.
gen ihägkommer och aldrig vet att i sinom
tid åberopa.
Förfar ge dtyckligt; tillskapa Pärer; låt
gräfva grafvar omkring Tuillerierne (detta
lärer nemligen vara under arbete och åsyf-
tar slottets befästande) — och man skall visst
icke derföre göra en uppresning; men Frank-
rike skall så småningom föra allt detta till
boks och skall sedan, en vacker dag, låta
med procent vedergälla sig för sitt lång-
mod.
Allt detta är alfvarsammare än man fö-
reställer sig,
Hr Conseljpresidenten låter allt för mye-
ket blända sig af de parlamentariska syner
och öfriga fördelar hans ställning förskaffat,
honom. Man läse hans tal i Pärskamaren;
ärftlighetsfrågan afhandlas där med ett slags
cynpicism?: så långt gick han icke i depute-
rade kamaren. I hvilken belägenhet är ej
en minister, som erkänner sig tvungen , som
gör Pärer för att erhålla röster mot sig sjelf,
mot sine egna opinioner!
Också; huru yttrar man sig icke i den
politiska verlden? Conseljpresidenten skulle
— såger man — icke vara missnöjd med
att Pärskamaren förkastade deputerade ka-
marens förslag.
Ty, i detta fall, skulle ministören ha föl-
jande alt saga:
Jag har glort hvad som berodde på
mig; jag har gjort Pärer, Pärer för Hfsti-
den. Hvad i Guds namn kunde jag mera
göra? En gifven opinion måste vara i hög
grad rotfästad inom en kamare, när den, o-
aktadt alla dylika försigtighetsmått, fram-
härdar i ärftlighetens försvar.
Allt detta är möjligt; ty när man en gång
kastat sig in på orätt väg, kan man aldrig
beräkna följderna,