nen, och den utomordentligt säkra hållningen if karaktererna. Emedlertid fordras efter vårt omdöme detta skådespel att betraktas från sin serskilda synpunkt. Då Författaren gjorde Wallenstein till hufvudperson i pjesen ) företog han sig lösningen af det svåva problemet, att höja en naken bistorisk: bandliog till tragediens ståndpunkt, ty sådan återfinner man hufvudkarakteren i pjesen. Detta försök, att i afseende på styckets hufvudsakliga gång följa historien steg för steg, att låskådarnes beundran fäster sigvid de svårigheter Författaren haft alt besegra och vid hans utomordentliga gå måste också medföra den till en stor del na, och man skulle kunna säga att sjelfva höjden af hans förmåga i detta fall griper in på det rent tragiska intresset och intryeket af dåt hela bvari t. ex. Maria Stuart eller Hamlet hos Shakespeare mycket öfverväga. Denna brist, om det så kan kallas, har Författaren väl tillen del afbjelpt derigenom att han inlagt ödet eller sjernornas inverkan såsom ett element i stycket; men det är mindre Wallensteins strid emot deras osynligt beherrskande makt, än hans egen öfvertro, som bestämmer bandlingen. Det som egentligen stegrar åhörarnes intresse för hufvudpersonen, är den sammanväfnad af förräderi, hvertill Wallensteins eget brytande med Kejsaren ger anledning. Den hämdlystne Buttler följes af åskådaren med den högsta spänning af fasa, och det är först hans handlingssätt, som väcker ett lifligt deltagande för Wallenstein, hvilket Max Piccolomini annars är på vägen att taga ifrån honom. Denne Max, dercmot, hvilken likasom Thekla är en af Schiller sjelf tillsatt karaktär i pjesen, är fullkomligt tragisk, Hans enthusiastiska tilgifvenhet för Wallenstein och hans kärlek för Thekla, i strid med hans rena, höga, idealiska dygd, alla de collisioner hvari denco skicklighet att teckna de serskilta o verkan, i j j va strid försätter honom, och slutligen hans: beslut att dö på slagtfältet, för att slita sig ur denna grufliga belägenhet att nödgas förråda sitt hjerta eller sin pligt, allt detta är en episod hvilken Schiller väl insåg beböfdes för att, om vi så få säga, reha och förhöja det plågsamma intryck, som Wallensteins egen belägenhet, jemte Illos och Terzkys icke smickrade teckningar väacka. (Forts. e. a. g.) ) Det berättas att han först hade ämnat införa Gustaf Adolf såsom hjelte uti denna skildring ur 30 åriga kriget.