nen, och den utomordentligt säkra hållningen
if karaktererna. Emedlertid fordras efter
vårt omdöme detta skådespel att betraktas
från sin serskilda synpunkt. Då Författa-
ren gjorde Wallenstein till hufvudperson i
pjesen ) företog han sig lösningen af det svå-
va problemet, att höja en naken bistorisk:
bandliog till tragediens ståndpunkt, ty så-
dan återfinner man hufvudkarakteren i pje-
sen. Detta försök, att i afseende på styc-
kets hufvudsakliga gång följa historien steg
för steg,
att låskådarnes beundran
fäster sig- vid de svårigheter Författaren haft
alt besegra och vid hans utomordentliga
gå
måste också medföra den
till en stor del
na, och man skulle kunna säga att sjelfva
höjden af hans förmåga i detta fall griper
in på det rent tragiska intresset och intrye-
ket af dåt hela bvari t. ex. Maria Stuart
eller Hamlet hos Shakespeare mycket öfver-
väga. Denna brist, om det så kan kallas,
har Författaren väl tillen del afbjelpt der-
igenom att han inlagt ödet eller sjernor-
nas inverkan såsom ett element i stycket;
men det är mindre Wallensteins strid
emot deras osynligt beherrskande makt, än
hans egen öfvertro, som bestämmer bandlin-
gen. Det som egentligen stegrar åhörarnes
intresse för hufvudpersonen, är den sam-
manväfnad af förräderi, hvertill Wallen-
steins eget brytande med Kejsaren ger an-
ledning. Den hämdlystne Buttler följes af
åskådaren med den högsta spänning af fasa,
och det är först hans handlingssätt, som väc-
ker ett lifligt deltagande för Wallenstein,
hvilket Max Piccolomini annars är på vä-
gen att taga ifrån honom. Denne Max, der-
cmot, hvilken likasom Thekla är en af Schil-
ler sjelf tillsatt karaktär i pjesen, är full-
komligt tragisk, Hans enthusiastiska tilgif-
venhet för Wallenstein och hans kärlek för
Thekla, i strid med hans rena, höga, ide-
aliska dygd, alla de collisioner hvari den-
co
skicklighet att teckna de serskilta o
verkan,
i
j
j
va strid försätter honom, och slutligen hans:
beslut att dö på slagtfältet, för att slita sig
ur denna grufliga belägenhet att nödgas för-
råda sitt hjerta eller sin pligt, allt detta är
en episod hvilken Schiller väl insåg be-
böfdes för att, om vi så få säga, reha och
förhöja det plågsamma intryck, som Wal-
lensteins egen belägenhet, jemte Illos och
Terzkys icke smickrade teckningar väacka.
(Forts. e. a. g.)
) Det berättas att han först hade ämnat
införa Gustaf Adolf såsom hjelte uti
denna skildring ur 30 åriga kriget.