kände för en ryktbar slafhandlare från Rio
de Janeiro, och tvenne hans agenter, allae
beväpnade,
Så snart jag visade mig i dörren upp-
gaf den på golfvet liggande negern ett
biskligt tjut. Negrinnan värde härvid om
hufvudet, och hutu förvånad blef jag ic-
ke! oaktedt sin svarta färg var denns
flicka ena fullkomlig skönhetz; hennes bed-
jande, men ändock blixtrande ögon tyck-
tes anropa äfven milt medlidande. Hen-
nes blottade barm, hennes förträffliga vext
och hennes elfenbenshvita tänder skulle
bafva uppväckt mången skön europeisk
flickas afund. Betagen af förvåning stod
jig liksom fastvext vid golfvet. På en gång
springer hona upp, kastar sig för mina föt-
fer, omfattar mina knän och utropar med
en af lidande nästen qväfd stämma; Hjelp
mig! hjelp: Zaodol
lastigt upplylte jag dena sköna flickan
och efterfrågade orsaken till hennes sorg.
Nu framträdde slafbandlåren , och sade
tvärt, med denv kalla grymheten inppregiad
i sina, anletsdreg : släpp, henne, MPere!
Flickan är ef sin far såld till mig; han
har fått mera för heane ån han begärt,
och den der, som ulger sig för hennes tast-
man, ha vi bjelpts åtatt-binda, då len icke
på annat sätt vill ta reson.
Den omensklige fadren nickade bifall här-
till och upphörde icke att med förtjusta
ögon betrakta den undfådde lösen för skt
enda barn. Rysande sökte jag. förmå slaf-
hbandlaren att låta böpet gå tillbaka; men
den känslolöse brydde sia icke om hvarken
löften eller hotelser. Hvad har ni med
den saken att göra, var det enda svar jag
fick på mina brionande böger och lysande
löften, Flickan är för mig värd mera
än oi bide ken och vill betala, tillade han
med roflystne blickar. Utom inig fattade jag
bössan, som jag vid mitt ioträde ställt irot
väggen, men i samma ögonblick lade en
af odjurets följeslagare sitt gevär till ögat,
och jag insåg mer än välatt med våld iu-
genling ver att uträlte, Jag vände mig
till den obarmhertige fadren, men han
hvarken hörde eller såg ennat än sina
hkrmpnaa knoifvar ech perlor. Aldeles för-
krossad fattade jeg den arma flickans
hand och bad henne ännu icke förlora allt
böpp.. Otålig ryckte Slefbandleren henne
ur mina armar och utsläpade henne us
kojan, VET
Zouri; minns din ed!7 ropade Zando ef
ter becnev och en jikende blick var ben-
nes Sva: härpå, Tvenne af de känslilösc
följeslagarve togo det olyckliga offret e-
mellan sig och skyndade vil ste ;den, När
1 oo ee 5 -. EE i