het sagdt, han var from som ett lam. fan
täflade sedan vid kapplöpningen och seg-
rade, —
Det är obekånt hvaruti Whisperers konst
egenteligen bestod eller hvarifrån han lärt
den. Det märk värdigaste var den korta
tid han behöfde för sin operation, hvilken
alltid skedde i enslighet men utan något
märkbart våld. Hvad slags häst som hälst,
och äfven mulåsnor, antingen den förut var
riden ellev alldeles rå, den fick hafva hvad
för olater som hälst, lydde utan det minsta
märkbara motstånd hans magiska kraft och
blef på den korta tiden af ena half timma
from och handterlig.
Ehuru denna verkan var så hastigt å-
stadkommen, var den dock fortvarande; och
fastän mera lydig under honom, vann dock
djuret en förat okänd läraktighet.
Då han eftersändes för att tämja något
våldsamt kreatur, hvarföre ban betaltes med
2 å 3 Guiner, befallde han att stallet, hvar-
uti ban och hästen voro, skulle stängas,
och ej få öpnas förr än vid gifven signal.
— Efter en tåte å tåteaf omkring en half-
timma, under hvilken tid ganska litet eller
intet buller hördes, gafs signalen, dörren
öpnades, hästen fanns liggande ner, mannen
vid hans sida, lekande med honom som ett
barn med en hundvalp.
Då vi önske Redaktionen lycka till fort-
sättningen af silt arbete, förena vi dermed
endast den önskan, att det måtte lyckas
densamma att förse de blifvande haåäftena
med några samlingar från det icke ringa
förråd af inhemska anekdoter och uppgil-
ter, som nu endast lefva i traditionen eller gå
mun från mun. Äfven synes det oss, som
om tidskriften icke allenast skulle kunna vin-
na mera omvexling utan äfven ett större
antal läsare, om den tillika hlefve ett ma-
gazin från jagtvänner, hvilket tyckesvara så
mycket mera ändamålsenligt, som dessa bå-
da saker sluta sig nära nog intill hvaran-
dra, och en rik skörd i den sistoämnda af-
delningen synes kunna vinnas genom anli-
tande af Jägareförbundets medverkan.