Han har öfverträffat sig sjelf — och det vill mycket säga — i instrumentervingens våldsamhet, och det skulle varit intressant att hörå hvad den konstdomare, som iföria. seklet ytträde om Glucks ouverturer, att man börde hafva öronen fodrade med maroquin, för att stå ut med dem, skulle ha sagt om Rossinis Wilhelm Tell. De som förebrått Rossini hans oförmåga alt hålla sig qvar på den höjd af inspiration hvartill de medgifva att han förmår lyfta sig, skola i denna onverture säkert söka ett yllerligare stöd för sitt påstående. Att efter en så snillvik introduktion, ett stycke af så skön etfekt, sem det vi vilja. kalla -stormscenen , komma med ett på en gång så fattigt och så futtigt Thema, som det hvilket genomgår ouverturens slutafdelning, att i ett och samma stycke ega så mycket och så litet snille, kan svårligen hända någon annan än il Maestro Rossini.