Han har öfverträffat sig sjelf — och det
vill mycket säga — i instrumentervingens
våldsamhet, och det skulle varit intressant
att hörå hvad den konstdomare, som iföria.
seklet ytträde om Glucks ouverturer, att man
börde hafva öronen fodrade med maroquin,
för att stå ut med dem, skulle ha sagt om
Rossinis Wilhelm Tell.
De som förebrått Rossini hans oförmåga
alt hålla sig qvar på den höjd af inspira-
tion hvartill de medgifva att han förmår
lyfta sig, skola i denna onverture säkert sö-
ka ett yllerligare stöd för sitt påstående.
Att efter en så snillvik introduktion, ett
stycke af så skön etfekt, sem det vi vilja.
kalla -stormscenen , komma med ett på en
gång så fattigt och så futtigt Thema, som
det hvilket genomgår ouverturens slutaf-
delning, att i ett och samma stycke ega så
mycket och så litet snille, kan svårligen hän-
da någon annan än il Maestro Rossini.