e att tillintetgoöra denna frihet. Principer, acta, raisonnementer, paragrafer i förbundsskten, flerfälldiga löften och erfarenheten om censurens praktiska oduglighet tala högt ör denna frihets tidens betänkliga tecken, partiernas Öfverdrift och fruktan för ännu törre faror emot henne. Hvad är då att göra för att rädda sig ur letta svåra dilemma? Vi se enskilda Regeingar, hvilka biifvit mot sin vilja nödgade ill strängare åtgärder mot tryckfriheten, på punkten att förlora sin popularitet, utantt någon af de förväntade frukterna af trängheten vunnits; och vi se motsägelse indan, hvilken af starka bommar blir änwu häftigare, af otillräckliga ännu öfvermodigare, gripa till intrigens hemliga vaven och försvara sin sak med förgiftade vapen ;fverallt der den kan uppträda utan hinler. Vore det derföre icke rådligare, att någon tid anförtro sig åt det Tyska folkets oyalitet och låta det bestå ett dugtigt eldprof, derigenom, att man gjorde pressen ri, åtminstone med hänseende till inre anselägenheter, men endast för den yttre poitiken ställde vissa klausuler, och i hvarje erskild stat organiserade vissa Juryer, billade af personer af alla stånd, och gjorda ill domare öfver förefallande förbrytelser mot tryckfriheten? Eller i värrsta fallet, om man anser medgifvandet af en fullkomig tryckfrihet för outförhart eller åtmintone under närvarande krisis för opraktisabelt, skulle icke åtminstone ett tribunal, ammansatt af flere vetenskapliga män jemte n Komirmissarie från hvarje Regering, kunna Yfgöra skiljaktigheter mellan Redaktörer och Censorer? Hvad som under den närvarande censuren mäst retar sinnena, är onekigen den omständigheten, att en enda man cke kan infallibelt bedömma iddger och heorier, forskningar och resultater, öfver hvilva talangfulle män ofta eftertänkt i åratal och hvari de concentrera alla sitt lifs stråar. Bedömde af sina likar skola de finna n måttlig inskränkning drägligare och billisare. Man invänder väl att större verk af tt visst arktal äro fria från hvarje inkränkning; men har icke publicisten, som shuru på ett mera summariskt sätt har samna ändamål att vara folklärare, samma rätt om den lärde på sin kamare, och kan han cke i en enda artikel lägga lika mycken vi ret som i dissertationer på många ark? Skulle deremot Furstarne visa folken detta vevis på förtroende, att skänrka dem tryckribeten, så skulle ock fäderneslandets föryannelse dubbelt träffa den,som gjorde uppysningens medel till en brandfackla. Ala rättsinnige skulle med dubbelt nit sluta sig ill. att på ett värdiet sätt försvara thro