e att tillintetgoöra denna frihet. Principer,
acta, raisonnementer, paragrafer i förbunds-
skten, flerfälldiga löften och erfarenheten
om censurens praktiska oduglighet tala högt
ör denna frihets tidens betänkliga tecken,
partiernas Öfverdrift och fruktan för ännu
törre faror emot henne.
Hvad är då att göra för att rädda sig ur
letta svåra dilemma? Vi se enskilda Rege-
ingar, hvilka biifvit mot sin vilja nödgade
ill strängare åtgärder mot tryckfriheten,
på punkten att förlora sin popularitet, utan-
tt någon af de förväntade frukterna af
trängheten vunnits; och vi se motsägelse
indan, hvilken af starka bommar blir än-
wu häftigare, af otillräckliga ännu öfver-
modigare, gripa till intrigens hemliga vaven
och försvara sin sak med förgiftade vapen
;fverallt der den kan uppträda utan hin-
ler. Vore det derföre icke rådligare, att
någon tid anförtro sig åt det Tyska folkets
oyalitet och låta det bestå ett dugtigt eld-
prof, derigenom, att man gjorde pressen
ri, åtminstone med hänseende till inre an-
selägenheter, men endast för den yttre po-
itiken ställde vissa klausuler, och i hvarje
erskild stat organiserade vissa Juryer, bil-
lade af personer af alla stånd, och gjorda
ill domare öfver förefallande förbrytelser
mot tryckfriheten? Eller i värrsta fallet,
om man anser medgifvandet af en fullkom-
ig tryckfrihet för outförhart eller åtmin-
tone under närvarande krisis för oprakti-
sabelt, skulle icke åtminstone ett tribunal,
ammansatt af flere vetenskapliga män jemte
n Komirmissarie från hvarje Regering, kunna
Yfgöra skiljaktigheter mellan Redaktörer
och Censorer? Hvad som under den närva-
rande censuren mäst retar sinnena, är onek-
igen den omständigheten, att en enda man
cke kan infallibelt bedömma iddger och
heorier, forskningar och resultater, öfver hvil-
va talangfulle män ofta eftertänkt i åratal
och hvari de concentrera alla sitt lifs strå-
ar. Bedömde af sina likar skola de finna
n måttlig inskränkning drägligare och billi-
sare. Man invänder väl att större verk af
tt visst arktal äro fria från hvarje in-
kränkning; men har icke publicisten, som
shuru på ett mera summariskt sätt har sam-
na ändamål att vara folklärare, samma rätt
om den lärde på sin kamare, och kan han
cke i en enda artikel lägga lika mycken vi -
ret som i dissertationer på många ark?
Skulle deremot Furstarne visa folken detta
vevis på förtroende, att skänrka dem tryck-
ribeten, så skulle ock fäderneslandets för-
yannelse dubbelt träffa den,som gjorde upp-
ysningens medel till en brandfackla. Ala
rättsinnige skulle med dubbelt nit sluta sig
ill. att på ett värdiet sätt försvara thro-