ligen alla penitence-profven voro genomgångne och Guds Ords tjenare öfver den botfärdiga uttalat aflösningens ord, ansågs han af församlingens medlemmar icke annorlunda än, såsom en af dem; och de, deruti sin gode Fader like, kommo derefter hans förra affall icke ihåg. I denna mening inser man lätt, att kyrkoplikten ej allenast var Christna Religionen värdig, utan ock i de tider, då den uppkom, på mångfalldigt sätt nyttig. Men huru äro icke förhållanderna nu förändrade? Christna Religionen har stadgat sitt välde; och man må icke rädas, att den numera skulle kunna falla, sedan förståndet uppfattat dess företräde och den icke längre behöfver stödja sig blott på en känsla, sinnlig eller öfversinnlig. Det ändamål, för hvilket kyrkoplikten i början infördes, har således upphört, isynnerhet sedan vwveldsliga styrelsen blifvit genom, den borgerliga lagen iståndsatt, att beifra och till straff befordra hvarje uppdagad förbrytelse inom och emot samhället. Och anmärkarens öfvertygelse, att den goda verkan, som af kyrkoplikten, vid dess första införande, visade sig, nu jemväl upphört, är man förvissad,batt hvarje tänkande kyrkogångare, som haft tillfälle, alt se dessa gyckelspel i Guds hus, af hjertat delar. (Forts, e. a. g.) —