ligen alla penitence-profven voro genom-
gångne och Guds Ords tjenare öfver den
botfärdiga uttalat aflösningens ord, ansågs
han af församlingens medlemmar icke an-
norlunda än, såsom en af dem; och de,
deruti sin gode Fader like, kommo deref-
ter hans förra affall icke ihåg. I denna
mening inser man lätt, att kyrkoplikten ej
allenast var Christna Religionen värdig, utan
ock i de tider, då den uppkom, på mång-
falldigt sätt nyttig. Men huru äro icke
förhållanderna nu förändrade? Christna Re-
ligionen har stadgat sitt välde; och man
må icke rädas, att den numera skulle kun-
na falla, sedan förståndet uppfattat dess
företräde och den icke längre behöfver
stödja sig blott på en känsla, sinnlig eller
öfversinnlig. Det ändamål, för hvilket kyr-
koplikten i början infördes, har således upp-
hört, isynnerhet sedan vwveldsliga styrelsen
blifvit genom, den borgerliga lagen istånd-
satt, att beifra och till straff befordra hvar-
je uppdagad förbrytelse inom och emot
samhället. Och anmärkarens öfvertygelse,
att den goda verkan, som af kyrkoplikten,
vid dess första införande, visade sig, nu
jemväl upphört, är man förvissad,batt hvar-
je tänkande kyrkogångare, som haft tillfälle,
alt se dessa gyckelspel i Guds hus, af hjer-
tat delar.
(Forts, e. a. g.)
—