-—-——-— -—-—-.ZQ Q QZQQQ——-r.J n—rÖtr— ? :-- !- X ? 2??z- - n mmm pnmoonnNNL OO NOS OO nro rn MMMM RR ÖÖM
n
MIRA 2 UTIDURTeELIVIT, ULL vUula UPPE 3UI UtU
och af den mottaga de dugliga och skickli-
ga män den alstrar.
Vi äro i behof (tillgifven mig detta ord,
ehuru det icke fullkomligt uttrycker min
tarka,) vi äro i behof af ett wäsendtligen
politiskt stånd. Det är nödvändigt att det-
ta stånd är oberoende af oss, att det för-
stärkes af alla skickliga män och intar en
fast och sjelfständig ställning.
Det återstår ännu ett skäl, Mine Herrar,
om hvilket jag bör yttra några ord. Man
säger: landet vill det icke. Er inrättning
är törhkända rätt god, men den har natio-
nen emot sig.
Ingen känner djupare vördnad för folkets
trosläror och önskningar är jag. — Till fria
länders rättigheter hörer den, att ej ha an-
dra institntioner än sådana, till hvilka man
hyser förtroende.
Men, mine Herrar, fria nationer kunna
lika lätt som andra fara vilse, och i sjelf-
va verket bedraga de sig oftare, just der-
före att de ega frihet. Hvad mitt land vid-
kommer, så hoppas jag att det skall inse
sitt misstag. Tron J att nationens önpsk-
ningar respekteras af dem, som då de be-
gått misstag, vilja bemäktiga sig ögonblic-
kets tro och anse den orörlig, evig, oför-
änderlig, ett peremtoriskt skäl, för hvilket
förnuftet måste ge vika, Nej, mine Herrar,
något sådant gifves icke. Vårt förnuft är
fritt och oberoende af landets jäsning; vi
ha den lyckan att tro, det natioren skall
inse sin villfarelse.
Vi se framför oss stora exempel. Påmin-
nen Er häftigheten i hvad jag vill kalla
nationens fördomar vid rättegången mot
Carl X:des ministrar.
En allmän fördom, en allmän opinion an-
såg dödsstraffet nödvändigt. Jag försäkrar
att nationen vaknat från denna irring, att
den med glädje ser att detta uteblifsit och
tackar Pärskammaren för den dom som blef
fälld (Lifligt bifall från centern.)
Detta är ett stort och förfärligt exempel
på folkets villfarelser; vi ha ett ännu fär-
skare: Jag menar den fråga om utrikes an-
gelägenheterne, öfver hvilken vi för några
dagar sedan kallades att döma.
Sympalien för Polen var utan tvifvel
djup och allmän; den är så ännu; nationen
syntes tro att man borde förklara Ryss-
land krig och att Polen på detta sätt
kunde räddas.
Nationen har insett sitt misstag i denna
sak; den tror icke längre att Frankrike kun-
nat frälsa Polen — Säkert hyser den samma
intressen och sympathier i afseende på det-
ta land, men den finner, att vårt lands in-
tresse förbjöd att föra ett krig i Ryssland
för att hjelpa Polen. (Starka motsägelser
från båda sidorna.)
Jag talar nu enligt min öfvertygelse. (Från
venster: Nå väl då! Tala för Ev.) Jag är
i denna stund öfvertygad, att såvida det
är påtagliet, att Paicrskapets ärftlighet är