Att IJorhailande DHeherrskar allt, pemigen den strid som uppstått mean två motsatta intressen? ivotresset att besitta, bevara och upprätthålla hvad som nu har be-. stånd, och intresset att eröfra, begäret att omskapa. Detta förhållande, mine herrar, är icke nytt, man har från denna tribun erkänt det; ständigt har man sökt afhålla demokratien från att oaflåtligt söka fejd med monarkien. Hvad behöfva vi ännu för att uppnå detta mål? — En makt som är lifvad af regeringens anda, som inser dess behof, lefver i dess sfer, är jemngod med den och emedlertid icke är regeringen. Den måste lifvas af de generella intressen som regeringen representerar, och vara fri från de passioner som regeringen bär inom sig. Endast ärftligheten kan vid sidan af regeringen skapa ett visst antal fasta och beståndande förhållanden och tillika vara i samma kategori och lefva i samma sfer som regeringen. Den är fri från de personliga intressen och passioner, som sätta regeringen i rörelse under striden mot det demokratiska elementet. Endast ärftligheten kan gifva pärskapet en sådan karakter, att det uppehåller makten utar att företrädesvis gynna någon ministöre, enskilda passioner eller personliga intvressen. Man sager: Ni bildar på detta sätt en aristokrati; det finnes icke och bör icke mer finnas någon sådan. pa Det är icke sannt att Franska revolutiopen undertryckt alla aristokratiska elementer i samhället. Stånds-skillnaden är tvifvelsutan mindre. utsträckt, afståndet mellan de högre och lagre klasserna j så stort men aristokratien står qvar; den bar till-räcklig garanti i vår samhälls-författning. Vi behöfva icke söka den eller skapa deruti en ny, den existerar för våra ögon i alla samhällsförhållanden, den utgör ett naturligt element af samhället och har ingalunda genom revolutionen försvunnit. Jag går ännu längre: då vi tala om den ärftliga aristokratien, synas vi tala om den strid, som i gamla republiker egde rum mellan demokratien och aristokratien, och om den sysslolösa demokrati, som, likt aristokratien, sysselsatte sig med allmänna angelägenheter och under ständiga tvister fordrade del i regeringen, såsom det gick till i Athen och Bom. Nutidens demokrati har ingen likhet med denna. Den är arbetsam, sysselsatt och egnar sig hufvudsakligen åt husliga intressen och tillfredsställandet af det enskilta lifvets bebofver. Nutidens demokrati är icke, som man påstår, i strid med aristrokratien; den sträfvar icke efter makten, söker ej att sjelf regera; den vill endast i mån af behofvet deltaga i förvaltningen af egna angelägenheter. Nå väl, mine herrar; om sakernas ställning i vårt land är sådan, så behöfva vi, och nu