Att IJorhailande DHeherrskar allt, pemigen
den strid som uppstått mean två mot-
satta intressen? ivotresset att besitta, be-
vara och upprätthålla hvad som nu har be-.
stånd, och intresset att eröfra, begäret att
omskapa.
Detta förhållande, mine herrar, är icke
nytt, man har från denna tribun erkänt det;
ständigt har man sökt afhålla demokratien
från att oaflåtligt söka fejd med monarkien.
Hvad behöfva vi ännu för att uppnå det-
ta mål? — En makt som är lifvad af rege-
ringens anda, som inser dess behof, lefver
i dess sfer, är jemngod med den och emed-
lertid icke är regeringen. Den måste lifvas
af de generella intressen som regeringen re-
presenterar, och vara fri från de passioner
som regeringen bär inom sig.
Endast ärftligheten kan vid sidan af re-
geringen skapa ett visst antal fasta och be-
ståndande förhållanden och tillika vara i
samma kategori och lefva i samma sfer som
regeringen. Den är fri från de personliga
intressen och passioner, som sätta regeringen
i rörelse under striden mot det demokrati-
ska elementet.
Endast ärftligheten kan gifva pärskapet en
sådan karakter, att det uppehåller makten
utar att företrädesvis gynna någon mini-
störe, enskilda passioner eller personliga in-
tvressen.
Man sager: Ni bildar på detta sätt
en aristokrati; det finnes icke och bör icke
mer finnas någon sådan.
pa Det är icke sannt att Franska revolutio-
pen undertryckt alla aristokratiska elemen-
ter i samhället. Stånds-skillnaden är tvif-
velsutan mindre. utsträckt, afståndet mellan
de högre och lagre klasserna j så stort
men aristokratien står qvar; den bar till--
räcklig garanti i vår samhälls-författning.
Vi behöfva icke söka den eller skapa deruti
en ny, den existerar för våra ögon i alla
samhällsförhållanden, den utgör ett natur-
ligt element af samhället och har ingalunda
genom revolutionen försvunnit.
Jag går ännu längre: då vi tala om den
ärftliga aristokratien, synas vi tala om
den strid, som i gamla republiker egde rum
mellan demokratien och aristokratien, och
om den sysslolösa demokrati, som, likt ari-
stokratien, sysselsatte sig med allmänna an-
gelägenheter och under ständiga tvister for-
drade del i regeringen, såsom det gick till
i Athen och Bom.
Nutidens demokrati har ingen likhet med
denna. Den är arbetsam, sysselsatt och eg-
nar sig hufvudsakligen åt husliga intressen
och tillfredsställandet af det enskilta lifvets
bebofver. Nutidens demokrati är icke, som
man påstår, i strid med aristrokratien; den
sträfvar icke efter makten, söker ej att sjelf
regera; den vill endast i mån af behofvet
deltaga i förvaltningen af egna angelägen-
heter.
Nå väl, mine herrar; om sakernas ställning
i vårt land är sådan, så behöfva vi, och nu