det blott fråga om samhällslifvet. Vi kun-
de då svära honom och vi svarade honom:
Tackom försynen för det den kallar till
deltagande i civilisationens välgerningar ett
större antal af sina skapelser. :I dag gäl-
ler det styrelsen;
Bör demokratien endåst. beherrska den,
eller där äga en så stor öfvervigt, att
den förmår tillintetgöra eHer kufva de
öfriga statsmakterna? Med andra ord: är
den politiska jemlikheten en mnödvän-
dig slutföljd af den medborgerliga? Jag
skall —ej tvista derom: Jag vit blott
åberopa vår erfarenhet. Två gånger har
demokratien uteslutande bemäktigat sig vår
regering; den politiska jemlikheten organi-
serades med mycken konst 1791 och år 3.
Det fattades visserligen ej dessa statsförfatt-!
ningars upphofsmän snille eller goda afsig-
ter; man kan ej undgå att erkänna det.
Och hvilka frukter hafva de likväl bu-
rit? I det inte: anarki, tyranni, elände, na-
tionalbankrutt och slutligen despotismen; I
det - yttre: ett krig som räckte i tjugu år,
som slätades med 2:ne inväsioner, och af
hvilket allt det som återstår oss är en lysan-
de vapenaära. Hvarföre allt detta, mine,
herrar? Emedan demokratien i styrelsen al-
drig är. mägtig af någon måtta, något åter-
håll; emedan den till sin natur är våldsam,
krigisk, egtndömsförstörande. Således, in-
nan J tagen ett afgörandeiteg till dess för-
del, Lereden Er attisäga ett långt farväl
åt friheten, ordningen, freden, krediten,
välmågan.
Jag mnedtystar de. farhågor från hvilka
jag icke kan afhålla mig. Miva ord ha ic-
ke gått utom ämnet för vår öfverläggning.
Ehuru vigtig denna fråga är i sig sjelf, är
den ställning, hvaröfver den öppnar utsig-
ten, den ställning, hvari visjelfve befinna oss,
ändock vida vigtigare. Det är oss måhända
beskärdt, att vidare göra den sista förand-
ringen, i fall vivid denna stora fråga med
allvar hejda oss i loppet af våra onihvälf-
ningar , jag bäfvar att säga, våra ödeläg-
gelser. i
Vi hafva tillräckligt ruiner, mine herrar,
tillräckligt försök anställda mot erfarenhe-
tens högljudda vittnesbörd. Den allmänna
tröttheten kallar Eder att ändteligen hvila.
Den gröfsta okunnighet kan nedrifva; den
mest bepröfvade skicklighet lider skepps-
brott vid återuppbyggatnidet. Upprätthållen
med ståndaKtighet, gifven en ny helgd åt
pairiets ärftlighet — då rädden J icke blott
en inslitution som tryggar ordning och fri-
het; I förjagen -anarchien för alltid, och
upprätten åter samhällsbyggnaden, som lu-
tar till sitt fall.
Hr RoyerCoHard nvedstiger från tribunen,
under ett sorl af bifall och beundran.
sans MM am AN
inn