vinner i styrka och utbildning; men dess enda verkliga grundprincip är ärftligheten. D3 nu Juliirevolutionen beslutat — den nya monarkiens ärftlighet, det vill säga, en följd af Konungar genom arfsrätt, är det förgäfves att påstå, det den politiska ärftligheten är oförenlig med folksuveräneteten, så vida man ej vill gå så långt att man yrkar det den är fästad vid de omvexlande nyckerna af en discussion för dagen. Vore förhållandet sådant så skulle det ärftliga Kungadömet vara sämre än en Kun) gemyndighet på lifstid, tryggad genom ipamovibiliteten. Då skulle ock Jalihvälfningen vara en stående revolution, som aldrig uttalar sitt sista ord, (Stark rörelse.) Vill man väl påstå att Kungadömets ärftlighet är ett undantag och ingen prid cip? Jag vågar försvara att den är en princip och till och med stödet för ettannot undantag, så vida nemligen samma j förnuftsskäl, som grundat dess antagande allmänna intresset, sjelft en källa för alla principer i denna vag — älven återfinnes i det nya undantaget. Återstår således, att fördosnsfritt pröfva om det allmänna intresset fordrar Pairiets ärftlighet, likasom det fordrar thronens. Pröfoingen är tillåten; öfverläggningen är fri; Pairiets ärftlighet strider icke mot andan af Julirevolutionen; den är icke bannlyst utaf folksuveräneteten, Detta är allt hvad jag till en början vill yrka, i Men, mine Herrar, låtom oss närmare granska folksuveräneteten; skyndom oss att antaga allt hvad den innefattar sanat oeh rätt; men låtom oss äfven befria vår politik och våra sinnen från allt hvad den eger öfverspändt och farligt. Ja! netionerne äro suveräna i den bemärkelse , att de ej egas såsom en döda egendom, wtan tillhöra sig sjelfva och, genom sjelfva naturrälteo, bära inom sig rättigheten alt sörja för sin säkerhet och sin existence; de äro det äfven derföre, att det alimänras samtycke och bifall är den enda fasta grund tör Styrelsernae, hvilka sålunda äro till. både genom och för nationerna, Men dessa obestridliga sanningar äro snarare att betrakta såsom moraliska maximer än såsom en princip för styrelserne; de uttrycka snarare förnuftets och rättvisans gudaburna suveränetet än den yttre menskliga och praktuska suveränetet som dikterar lagaroa och regerar stalerne, Det är devna vi söka, Hvar har hon sitt sate? Är det på torget hon ultas lar sina orakelsvar, Individernes, viljornas majoritet, dessa må vara hur som helst beskaffade — är detta väl suveränen? Och är detta verkliocen förhållandet.