vinner i styrka och utbildning; men dess
enda verkliga grundprincip är ärftligheten.
D3 nu Juliirevolutionen - beslutat — den
nya monarkiens ärftlighet, det vill säga,
en följd af Konungar genom arfsrätt, är
det förgäfves att påstå, det den politiska
ärftligheten är oförenlig med folksuverä-
neteten, så vida man ej vill gå så långt att
man yrkar det den är fästad vid de omvex-
lande nyckerna af en discussion för dagen.
Vore förhållandet sådant så skulle det ärft-
liga Kungadömet vara sämre än en Kun- )
gemyndighet på lifstid, tryggad genom i-
pamovibiliteten. Då skulle ock Jalihvälf-
ningen vara en stående revolution, som al-
drig uttalar sitt sista ord, (Stark rörelse.)
Vill man väl påstå att Kungadömets
ärftlighet är ett undantag och ingen prid
cip? Jag vågar försvara att den är en
princip och till och med stödet för ettan-
not undantag, så vida nemligen samma j
förnuftsskäl, som grundat dess antagande
allmänna intresset, sjelft en källa för alla
principer i denna vag — älven återfinnes
i det nya undantaget. Återstår således, att
fördosnsfritt pröfva om det allmänna in-
tresset fordrar Pairiets ärftlighet, likasom
det fordrar thronens. Pröfoingen är tillå-
ten; öfverläggningen är fri; Pairiets ärft-
lighet strider icke mot andan af Julirevo-
lutionen; den är icke bannlyst utaf folk-
suveräneteten, Detta är allt hvad jag till
en början vill yrka, i
Men, mine Herrar, låtom oss närmare
granska folksuveräneteten; skyndom oss att
antaga allt hvad den innefattar sanat oeh
rätt; men låtom oss äfven befria vår po-
litik och våra sinnen från allt hvad den
eger öfverspändt och farligt.
Ja! netionerne äro suveräna i den be-
märkelse , att de ej egas såsom en döda e-
gendom, wtan tillhöra sig sjelfva och, ge-
nom sjelfva naturrälteo, bära inom sig
rättigheten alt sörja för sin säkerhet och
sin existence; de äro det äfven derföre, att
det alimänras samtycke och bifall är den
enda fasta grund tör Styrelsernae, hvilka
sålunda äro till. både genom och för na-
tionerna, - Men dessa obestridliga sannin-
gar äro snarare att betrakta såsom mora-
liska maximer än såsom en princip för sty-
relserne; de uttrycka snarare förnuftets
och rättvisans gudaburna suveränetet än
den yttre menskliga och praktuska suve-
ränetet som dikterar lagaroa och regerar
stalerne, Det är devna vi söka, Hvar har
hon sitt sate? Är det på torget hon ulta-
s lar sina orakelsvar, Individernes, viljornas
majoritet, dessa må vara hur som helst
beskaffade — är detta väl suveränen?
Och är detta verkliocen förhållandet.